The Cookie problem

Alvar har en kompis. Hon heter Ana, men eftersom hon är liten så kallas hon för Anita. Lilla Ana. Men man kan också kalla henne Cookie, säger Alvar.

Idag fick han åka hem till Cookie. Jag vet inte var Cookie bor, men han åkte med hennes mamma efter dagis. Och sedan gick cookie-mamman in i sin yrkesroll och lekte plastikkirurg hela eftermiddagen. Klockan tickade på, den blev ett, två, tre, fyra, jag ringde mamman, vars sekreterare upplyste om att hon var inne i operationssalen, fick inte bli störd.

Klockan blev fem, sex, sju men cookie-mamman var fortfarande i operationssalen. Och jag vet fortfarande inte var Cookie bor. Nu är det mörkt, jag är orolig (mest för de som passar Cookie och Alvar), mannen är smått galen och klockan tickar vidare.

Halv nio ringde den som passar Cookie och Alvar, för att meddela att de var trötta. Barnen alltså. Då hade Cookie och Alvar lekt i nio timmar.

Åh, tack snälla för att ni körde dem helt i botten, en halvtimme efter normal läggdags för två fyraåringar, innan ni ringde. Sa jag, och skickade iväg mannen med en bristfällig vägbeskrivning till andra sidan stan. För där ligger Cookie Road.