Min barndom susar där

När nu Gustaf Fröding kom upp, så passar det ju bra med ett till inlägg som handlar om honom. Värmland är en fantastisk plats att växa upp på om man är motaglig för historier och sägner, för sagor och myter. Landskapet och dess natur är som en saga i sig, och det är lätt att förstå varför just Värmland inspirerat så många författare och konstnärer. 

Några kilometer utanför Karlstad ligger Alsters Herrgård, Gustaf Frödings barndomshem. Idag är det minnesgård över skalden med guidade visningar, gedigen samlad kunskap om Frödings liv och verk, samt ett härligt café med stans vackraste och största uteservering. Här hålls konserter, marknader, litteraturaftnar och utställningar. Verkligen värt ett stopp om man har vägarna förbi.

Sedan jag var mycket liten har jag flera gånger varje år besökt Alster, och sommaren känns inte på riktigt innan jag fikat i grönskan på herrgårdens baksida. 

En av de första dikter jag lärde mig utantill, och som jag sedan läste upp på en skolavslutning, handlar om en plats i Alster. Jag läste inte hela dikten, utan de första två styckena. Och jag kan den fortfarande utantill. 

STRÖVTÅG I HEMBYGDEN
I
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, var mig hälsad! - Men var är min faders gård, det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, där den låg, ligger berghällen bar, men däröver går minnet med vinden svalt, och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såge en gavel stå vit och ett fönster stå öppet däri, som piano det ljöd och en munter bit av en visa med käck melodi.
Och det är som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung, innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned invid sjön för att höra hans tal om det gamla, som gått, medan tiden led, om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår, men så svagt som det blott vore drömt: "Det är kastat för vind sedan tjugo år, det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns, där står tomheten öde och kal, och min eviga vaggsång är allt som finns av det gamla i Alsterns dal."

II
Och här är dungen, där göken gol, små tösor sprungo här med bara fötter och trasig kjol att plocka dungens bär, och här var det skugga och här var sol och här var det gott om nattviol, den dungen är mig kär, min barndom susar där.

III
Här är stigen trängre, här är vildskog, här går sagans vallgång vild och lös, här är stenen kastad av ett bergtroll mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös, här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk, här satt Ulva lilla, Vargens dotter, ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Här går vägen fram till Lyckolandet, den är lång och trång och stängd av snår, ingen knipslug mästerkatt i stövlor finns att visa oss, hur vägen går.

IV
Kung Liljekonvalje av dungen, kung Liljekonvalje är vit som snö, nu sörjer unga kungen prinsessan Liljekonvaljemö.
Kung Liljekonvalje han sänker sitt sorgsna huvud så tungt och vekt, och silverhjälmen blänker i sommarskymningen blekt.
Kring bårens spindelvävar från rökelsekaren med blomsterstoft en virak sakta svävar, all skogen är full av doft.
Från björkens gungande krona, från vindens vaggande gröna hus små sorgevisor tona, all skogen är uppfylld av sus.
Det susar ett bud genom dälden om kungssorg bland viskande blad, i skogens vida välden från liljekonvaljernas huvudstad.