Liten är så liten tycker jag. Han är ju min lillkille. Nu fyller han snart fyra år. Det slår mig. När N fyllde fyra år var han redan en Stor Kille. Storebror till två. Vilken skillnad det är på att vara först och att vara sist i en syskonskara!
Kan tyckas konstigt att jag tänker på rötter när jag ser denna bilden, det är en av mina absoluta favoriter. Precis här föddes barnens farfar. Vid kanten av denna sjö har han lekt i hela sin barndom fram tills den dagen då en man klev in i huset då de åt frukost, stekt ägg som han än idag inte kan tåla att se, och sköt ihjäl hans far. Då tvingades mamman ta alla sina små barn och ge sig iväg till fots hundra mil för att söka hjälp hos släktingar. Ett av barnen gick vilse i skogen och man vet än idag inte om han klarade sig eller om han dog. Farfar har inte åkt tillbaka av rädsla eller sorg eller kanske båda. För två år sedan tog vi tag i saken och åkte dit, men det är en annan historia...
blixtar och dunder och regndroppar stora som enkronor har vi här idag. Det står Schubert, tända ljus och skärpa på schemat. (och nej detta är inte en kurs i sche-ljudet utan i Photoshop ;) )
Med ena foten fast förankrad i den värmländska myllan och den andra fladdrande någonstans i världen men troligtvis i Latinamerika. Just nu i Värmland.
Just ja: Mysinge är namnet på vår gård i Värmland så slipper ni fundera på varför bloggen har ett så kioskigt namn.