Jag vet att det är onödigt att klaga

men ibland kan jag inte låta bli.

Imorse frågade jag mannen om han skulle komma hem på lunch (vi äter alltid lunch hemma 13.00) och han sa ja och tittade på mig som om jag vore knäpp. Jag har fixat god mat, och bakat blondies med hallon och vit choklad.

Nu ringde kontorets chaufför (bara en sådan sak, lyft luren själv, liksom) och meddelade att mannen inte kommer hem på lunch. Fem i ett. Vilken framförhållning. Vilken hänsyn. 

Jag bugar och tackar för informationen. Not.