Oj. Först ville jag inte riktigt ta den till mig. Men när jag väl gjort det så ville jag inte lägga den ifrån mig. Betyget kan bara bli det högsta: en femma. Till en början var det den försvunna pojken som väckte mitt obehag och gjorde att jag inte kunde läsa vidare. Men i takt med att historien växte så var det Nils Kant och hans aldrig avtagande hemlängtan som sög tag i mig. Han höll sig borta från Sverige i många år, medan hans hemlängtan bara växte och växte i bröstet. Det enda som kunde göra honom hel igen var att trampa öländsk mark. Det är en känsla jag kan identifiera mig ohälsosamt mycket med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar