och övergått i vardag. Det är så tyst och stilla hemma. Morfars skor har slutat knarra mot stengolvet. Jag dricker ensam mitt morgonkaffe, och fast morfar är fåordig så värker tystnaden efter honom i mina öron. Första kvällen han var borta hittade jag Camilo på morfars säng. Hopkrullad som en mask låg han och fällde tysta tårar på kudden som luktade morfar.
Grannarna bekräftar att han har kommit hem välbehållen. Han ska ha angjort huset vid 19-tiden i lördags, och sovit mellan 22-12 första natten! Han har redan klippt gräsmattan, under grannarnas protester, men han ser enligt uppgift ut att vara lycklig och gå runt och njuta på tomten. Kanske den allra bästa formen av terapi och kortaste vägen till tillfrisknande.
6 kommentarer:
Stackars dig och vad barnen ska sakna! Här är det likadant, inte för att vi träffar far och morföräldrar riktigt så långa perioder som ni, men efter sverigevistelsen på somrarna, då är det tufft ett tag.
Tänker på er allihop!
*sniff* Saknaden är säkert stor. Men det är väl inte så jättelänge ändå tills ni ses igen! Fast allt kanske inte blir som förr nånsin igen.
Ni finns också i mina tankar! Och ni kommer att klara det! På ett eller annat sätt.
*Stor Miloukram*
Gumman, saknaden är stor, men snart är ni tillsammans igen!
Ta vara pâ dig gumman.
Kram J
Alla: Kramar och tack till er alla. Vi kommer träffas mycket snart igen. Men Milou slår huvudet på spiken; sorgen består nog i att saker och ting kanske aldrig blir desamma.
Nu sitter jag och grâter i mitt morgonkaffe. Det gâr ju inte att förklara tid och längtan till ett litet barn. Vilken tur att ni träffas snart igen.
Så skönt att läsa att morfar kommit hem ordentligt! Snart är ni också där, en stor kram på vägen!
Sofia
Skicka en kommentar