Björn Borg vs Victor Pecci

"Jag har inte rest i tolv timmar för att förlora" sa Björn Borg på presskonferensen som hölls här i Asunción igår. Tolv? Antingen kom han i sin privata och trimmade Concord, eller så startade han sin resa i Peru. Typ. Men det var inte det som var det viktiga i sammanhanget. Det viktiga var att han för tredje gången i livet skulle spela tennis i Paraguay. Och att vi hade fått tag på biljetter.

Det är trettio år sedan de möttes i Franska Öppna. Då vann Björn Borg med 6-3, 6-1, 6-7, 6-4. När jag ser bilden på Pecci från den tiden, så undrar jag om det verkligen är samma person som idag kliver ut på banan i Asunción. Men jag antar att det är så de flesta Paraguayaner tänker om Björn Borg med, så det kanske jämnar ut sig. Dagens Pecci är en synnerligen attraktiv och välbevarad (välopererad?) man, med stor portion charm, självdistans och gråsprängda tinningar. Men han går lite illa. Stelt, och lite framåtlutat. Han är 54 år gammal, ett år äldre än Borg. Men han ser, trots den stela gången, minst tio år yngre ut än sin svenske rival. Borg är helt klart smidigare och mer rörlig, men han ger ett gammalt intryck. Han har en sexårig son hemma, men barnen tycker att han ser ut som en gubbe. När de först får syn på honom så har de svårt att dölja sin besvikelse. "VA? Är det han som ska spela?!", men så fort matchen drar igång så hejar de för fullt.

Apropå att heja för fullt. Det gör man tydligen inte i den Vita Sporten. Hejar alltså. Vi som mest är vana vid skrikiga fotbollsarenor, tog i och skrek och jublade, men då vi insåg att vi var de enda som tjoade så fick jag byta taktik och försöka tygla barnen lite. Vid ett tillfälle vrålade Nils HEJA BJÖRNBORRRRRRG precis innan en serv, så att Björn Borg hejdade sig och log och pekade med sin racket på pojken iklädd sverigeflagga och blinkade med ena ögat åt honom. Då hörde man ett mummel och spridda skratt i publiken. Lustigt. Det är första gången i hela min latinamerikanska karriär som jag känner mig som den skräniga, den högljudda, den andra stör sig lite på. Och jag lovar, det lär dröja länge innan jag får ett nytt tillfälle att sticka ut på den punkten.  

Själva matchen var en ganska trött historia. Redan efter fem minuter hörde man Pecci högt och tydligt fälla en kommentar om hur andfådd han var. Nils blev irriterad "Men varför springer han inte" och sådant suckade han. Första set vann Pecci, mest för att Borg verkade sömnig och förvirrad. Andra set vann Borg, mest för att Pecci nu verkade helt slut. Efter två set hade de båda mycket riktigt fått nog. Nu kör vi först till tio.

Va? Först till tio? Det låter ju som en av ungarnas fotbollsträningar! Han har inte rest tolv timmar för att förlora, men han har däremot gärna rest tolv timmar för att köra en Först till tio med Pecci. Det kanske brukar vara så i uppvisningstennis, jag har ingen aning eftersom jag aldrig varit på en tennismatch förr, men det kändes verkligen udda. Fast kanske lika bra med tanke på hur trötta de båda var. Tror att Pecci vann med 10-5. Vad är det för resultat? I tennis? 10-5. 

Det blev prisutdelning och performance och fyverkerier och så signerade de tennisbollar som de slängde ut i publiken och Borg siktade på oss två gånger men nådde bara halvvägs, trots att det bara var femton meters avstånd. Sedan blev folk som galna och Borg var märkbart irriterad, för att inte säga livrädd, och försökte ta sig loss från alla autografjägare. Mitt i kaoset fanns Nils och Camilo, men de fick varken autograf eller ta en bild med Björn Borg. Vid ett tillfälle fick Björn Borg syn på Nils och klappade honom på huvudet och sa "vilken fin tröja du har" och det var en urblekt frottéponcho med svenska flaggan från Hemtex som åsyftades. Sådan hade vi på oss alla tre. Och eftersom vi var de enda svenskarna, och dessutom de enda som spökat ut oss som om vi skulle på fotboll fast det rörde sig om stel och tyst tennis, så blev vi både filmade för TV och fotade för tidningar.

Det var en speciell upplevelse, och jag är glad att vi gick dit. När vi hängde utanför omklädningsrummet (nej barnen gav inte upp tanken på ett foto med Börn Borg) så började den korte mannen, med ölmage och begynnande flint, intill mig kallprata lite. "Så du är från Sverige, så trevligt, varifrån i Sverige kommer du, jaså ett litet ställe. Båstad? nehej, inte det. Jag har varit i Båstad, spelade tennis där mot en kille som hette Stefan Edberg, det var fint där bla bla bla".  

Det känns som att vi ikväll, tack vare, eller endast på grund av, det faktum att vi är svenskar, gläntade på en dörr till en helt ny värld som vi tidigare inte hade en aning om att den existerade.