Dagen såhär långt

*Vaknade innan ottan

*Bakade en kardemummakaka till dagis eftersom det är dagisfröknarnas dag

*Se inlägget nedan för vidare info om kakan

*trampade på en glasbit

*körde barn

*körde morfar till terapi

*körde mig själv till tandläkaren

*lagade tänder i vänster överkäke och höger nederkäke (grymt opraktiskt)

*roddade om upphämtning av Alvar som slutade tidigare pga firadet av fröken

*kunde varken prata, skölja eller svälja pga dubbel bedövning, det tog enochenhalvtimme.

*vrålåkte till terapin för att hämta pappa

*och vrålåkte till skolan som hade early dismissal klockan 12 (just då borrades det fortfarande friskt i min mun. Jag kom 30 min försent)

*åkte hem och konstaterade att jag inte kunde äta lunch

*fick mens

*alla telefoner samt skype ringde på en gång

*alla barnen ville något

*morfar ville något

*men jag valde att prata med den übertrevliga handläggaren från pappas försäkringsbolag i Köpenhamn som kom med lugnande ord och lugnande besked

*det ringde på dörren och Nils blev upphämtad av kompis

*ja, resten ska jag bespara er, men nu har alla, inklusive jag som fick soppa, ätit och nu laddar vi inför eftermiddagens dunder-hej-vi-gifter-oss-och-firar-jordens-överlevnad-kalas, nehej det var visst bara ett vanligt sexårskalas (fendilibanesens son). 

Eftersom jag inte har en bild på vare sig tandläkaren, försäkringshandläggaren eller svettringarna under mina armar, så får ni nöja er med bilder på inbjudan till dagens kalas. Det kanske inte framgår, men det är specialupptryckta designade saker med alla inbjudna barns namn tryckt (jag frågade och hon har bjudit 150 barn, vill inte tänka på hur många som kommer) och baksidan är som en magnet och en klämma så man kan ha den på kylen och sätta lappar i antar jag.

Min eld är den största i Sverige

Idag är det Valborg, och det finns få högtider som tickar igång min hemlängtan som just denna. Det har såklart med min barndom att göra. Kanske just för att det var så okomplicerat. Man packade in familjen (i vårt fall mamma+pappa+jag) i bilen och körde till Sätter.

Sätter var en speciell plats på Hammarö. Det var ett vårdhem, det vill säga boende för alla de människor som inte var som du och jag. De som inte passade in i mallen. När man är liten blir sådant väldigt spännande, men också lite farligt. Det gick många historier om Sätter, och det blev till och med ett adjektiv av det hela (uttalas med fördel på bred värmländska): Men ä du sättri´eller?

I och med reformen på 90-talet så stängdes vårdhemmet och det blev allt möjligt av Sätter. Ett center för försvarets sjukvård, en golfbana och en restaurang. 

Men en gång om året åkte vi alltså alla dit. Till Sätter. Brasan var stor och pampig, och en manskör sjöng Vintern rasat som sig bör. Jag vet inte om traditionen lever kvar, men idag skulle jag ge nästan vad som helst för att få packa in mina barn i bilen och åka dit och leta efter elden.

Allting kan gå itu

och en kardemummakaka kan gå i tusen bitar... I alla fall om den ska bäras av det barn som ska överlämna den till världens bästa fröken. Där fick man för att man gjorde sig till och ställde sig och bakade klockan innan tuppen vaknat. Men det luktar i alla fall gott i huset. 

Ett av paradisen på jorden heter Glava Glasbruk

Där hittar ni oss på midsommar, där fikar vi, där badar vi, där går vi på aktiviteter med barnen och där njuter vi av Sofia Karlsson, Viba Femba och andra konserter på sommaren. 

Denna bild är tagen av världens bästa grannar som också brukar vara med på pyseldagarna, och vi fick den just skickad till oss på mailen.  Hörrni grannarna i Lövås: Vi har varit rätt osynliga den senaste tiden men nu kommer vi snart med full kraft. Vi längtar efter er!

Sing hallelujah

Efter flera månader av vånda har nu äntligen datorn, iTunes och jag blivit sams. En ny version av iTunes är installerad, och jag kan åter öppna mitt älskade bibliotek och komma åt musik och podcasts. TACK, det var dags för lite, om än materiell, medvind.

Lugn

Hörde just på radion att man i Egypten bestämt att mass-slakta alla svin. Inte för själva smittoriskens skull, eftersom smittan redan är överförd till människan och nu smittar människa-människa, men för att "lugna folket".

Här hemma bedriver någon också en kampanj för att lugna folket. Sedan imorse kan man hitta desinficerande gel lite här och var i hemmet. Så ska en äkta svininfluensa hållas stången!

Growing fast

Kom just hem från en sjukgynmast som lovat att jag kommer vara två centimeter längre innan han är färdig med mig. Nice.

Jorden snurrar snabbt

Utöver det förra så går livet vidare, och vi har idag klarat av tandläkaren för mig, och pappas sjukgymnastik, samt lite annat plågsamt. Nu ska det köras barn från fotboll och schack, och till kalas. Ett såntdär megakalas. Med specialupptryckta inbjudningskort med vatten och glitter i.

Sedan är det dags för pappas avgörande möte med neurologen: Ska vi få en diagnos? Ska vi få en medicin som gör att pappa blir bättre, och inte som förra veckan då vi fick en medicin som gjorde honom sämre? Ska doktorn intyga att pappa behöver assistans på hemresan eller ej? På lördag ska han resa hem, vi vill ha några veckor till så att han kan få gå klart sin fysioterapi, och så att vi kanske hittar vad det är han lider av. 

Lite tumhållning skulle sitta fint.

Hur ser man ut när man är ledsen?

De flesta som läser här är ganska bra på att läsa mellan raderna och ni vet att allt inte är lika uppåt som det verkar hela tiden. Idag visar jag mitt ansikte. Såhär ser jag ut när jag är ledsen.

Sommar, sommar, sommar

Årets sommarvärdar presenteras onsdagen den 3 juni. Är inte det lite i senaste laget?

Svininfluensan

Nästan obligatoriskt att kommentera. Ja vi sitter på samma kontinent. Ungrfär lika nära Mexico avståndsmässigt som Sverige, men utan hav emellan. Men bara ett inkommande flygplan med en smittad människa bort, precis som alla andra.

Om det är en stor fråga här? Skulle inte tro det. Presidentens eventuella avkommor dominerar fortfarande agendan. Men det är klart att vi också ser på nyheterna och inser att vi är lika dåligt skyddade som alla andra. Jag är helt säker på att inga vacciner/mediciner finns här. När det blev Gula febern-epedemi tog all medicin slut och vi blev fast i landet. Gränserna till omvärlden stängdes, och jag och min familj satt fast i ett land med pågående epedemi utan tillgång till vaccin, och utan att unna ta oss härifrån. Vi var många människor i samma situation. För de flesta gick det bra, men några klarade sig inte. Det var ganska obehagligt. 

Som vanligt är det DN som har den intressantaste läsningen att bjuda på, även vad gäller svininfluensan. Vår internationelle expert som anlitades under fågelinfluensans härjningar, med kollega, har en del synpunkter som fick mig att tänka till några varv på detta:

"Detta nya virus har anpassat sig till människan och har därmed hittat en fantastisk måltavla. Från virusets synpunkt är det oväsentligt om cellerna de skall infektera sitter i en gris, en höna eller en människa. Människan är i dag, med sina närmare sju miljarder individer, jordens näst vanligaste däggdjur. Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden."

Veckans

Måndagen den 27 april
Viktstatus: 12.3 (-1.6kg)
Kvar till delmål 1: 2.3 kg
Kvar till delmål 2: 9.3 kg
Veckans motion: Nada
Jag råkade: Med tanke på att vi har haft en tre-fyra sexårskalas den gångna veckan så var det ett fantastiskt gott resultat. ÄNTLIGEN! Nu känner jag mig supermotiverad. Titta! Bara 2.3 kg till nästa delmål. Hurra för mig!

Fin

En bok jag ska klämma på när jag kommer hem är Fem gånger mer kärlek av psykologen Martin Forster. Läste om honom i DN och sedan var han överallt; i tidningar, på radion och på Bokus. 

Jag försöker fokusera på att det inte ska vara så gnälligt och så skälligt, och mina barn får höra till förbannelse hur fina de är och hur mycket jag älskar dem. Men är det nog? Hur ska man veta?

En dag när Alvar var runt tre år, och som allra trotsigast, så hävde jag ur mig något mycket dumt. Jag hade försökt med allt, men tålamodet tog slut och jag sjönk till en trotsig treårings nivå.

"Fy vad jag tycker att du är jobbig nu Alvar!" sa jag, varpå han kom av sig i sin trots, tystnade, tänkte efter, och sa med bestämd röst: "Jag är inte jobbig, jag är FIN!"

Jodå, han vet tänkte jag då. Han vet att han är älskad. 

Är det normalt

att bara dra utan att säga vart man ska? Orkar knappt bli upprörd längre, men matt blir jag. Vi ska ha en massa vänner här om två timmar och han är grillchef. Och uppslukad av jorden sedan en timme (han + bilen). Och jag behöver åka och handla bröd. Och hans mobil piper i sovrummet när jag ringer till den.  

Den här familjens projektledare är på väg att säga upp sig innan hon ens har läst boken.

Nu blir det konsumentinformation

Har just upptäckt DNs sida med tester av olika produkter, och tänker tipsa om den för vidare läsning, samt kommentera några av de saker jag lärt mig idag.

Att jag är kaffeberoende har väl knappast undgått någon. Att kaffe är en svår produkt tror jag alla av oss vet. Det är inte lätt att hitta bra rättvisemärkt kaffe, och hela rättvisemärkningen är en ganska komplicerad historia. I alla fall om man pratar med de som jobbar med kaffeodlingar som ingår i rättvisemärkt-cirkusen på denna kontinenten. Nej, jag hittar inget bättre ord än cirkus... Kravmärknigen är något mindre komplicerad. Med kaffe gäller samma grundregel som med andra produkter:  du får vad du betalar för. Visste du att det billiga kaffet innehåller en sju gånger högre halt av tungmetallen nickel? Och det hinkar man i sig sex-sju gånger/dag. Vågar inte ens tänka på hur surkaffet här skulle te sig i ett svenskt test.

Kaffepriset sätts dels efter vilken typ av böna som använts (Arabica vs Robustabönor där den förra, främst odlad i Latinamerika, är den dyrare), och dels av kvaliteten på bönan. Följande citat ur artikeln är så intressant att jag klipper in det i sin helhet:

David Haugaard, oberoende kaffeimportör, som besökt många plantager världen över på jakt efter de bästa bönorna, menar dock att det inte bara handlar om vilken typ av böna som används.

- Det säger sig själv att kaffe som i slutändan kostar runt 15 kronobr halvkilot är restprodukter med väldigt dålig kvalitet. Jag har med egna ögon sett hur man sorterar bort de sämre bönorna som får ligga direkt på marken i värmen

 och halvt förmultna. Dessa bönor säljs sedan till extremt lågt pris och används i lågpris- och snabbkaffe, säger han.

Detta stämmer inte enligt Magnus Frisk, informationsansvarig på COOP: 

- Nej, vårt kaffe köps på världsmarknaden med erkända beskrivningar av kvalitet där man får analysprov. Om proven inte lever upp till de krav vi har köper vi inte.

Coop kan inte förklara den högre nickelhalten i sitt lågpriskaffe.

Men jag kan säga att synen av kaffebönor utlagda helt öppet i solen i halvkilometerlånga stråk längs motorvägar och landsvägar är en ytterst vanlig syn i kaffeproducerande länder i Latinamerika. Bönorna får torka i solen intill all trafik, och inte sällan fermenterar bönorna enligt vår släkting som jobbar med kaffekvalitet i såväl Peru som Guatemala.  Jag säger inte att det är just COOPs kaffe som ligger där, men att det inte förekommer måste man vara både blind och döv om man hävdar när man dessutom jobbar i kaffebranschen. 

Den andra frågan jag ville ta upp var chipstestet. Chips är en av de saker jag först köper när jag kommer hem. Det ska vara OLW och det ska vara Dill & Gräslök. Det var testets vinnare, bara 9% mättat fett jämfört med Estrellas 45%. Känns skönt! Och ja, en person jag brukar dela chipspåse med när jag är hemma ska känna sig träffad.

Tre kvinnor kräver att presidenten erkänner faderskap

Vet inte hur mycket jag borde skriva om detta, så jag länkar till en artikel i DN istället. Men det är i princip den enda nyheten som existerar här i landet just nu.

Allting kan gå itu

Och en fin mugg från Marimekko kan gå i tusen bitar

Själva kalaset

Med det förra kalaset färskt i minne så bestämde jag mig för att hyra in två lekledare. Och det gjorde hela skillnaden. Förmodligen den mest välinvesterade femhundralappen på denna sidan nyår. 

Barnen lekte och hade jättekul, solen sken men det var inte jättevarmt och sammanräkningen säger att det var mellan 60-70 barn där (baserat på hur många påsar som försvann i fiskdammen (70), men några kan ju ha fiskat två gånger). 

Varför så himla många barn? Barnkalas här är ju ett helt kapitel för sig, det är en stor del i det sociala spelet och ett sätt för familjerna att tävla och bräcka varandra i status, ekonomi och yta.

I skolan förväntas det att man har ett stort kalas, och man har två saker att välja på: bjuda alla flickorna om man har en flicka, eller bjuda alla barnen om man vill ha ett blandat kalas. Båda klasserna, 2A + 2B. Såklart vore det enklare att bara bjuda alla killar, då skulle det bli 30 barn, men jag vill inte bidra till segregationen mellan pojkar och flickor här, det räcker så bra så illa ställt som det är redan. Så att ovanpå de klara skiljelinjerna som redan finns mellan flickor och pojkar förstärka det genom att inte bjuda in flickor till kalaset vore att skicka fel signaler till mina barn. Så det blir alla barnen. Och de flesta tar med sig ett eller två syskon + en barnflicka.

Så är det här. Alla barnkalas är överbefolkade, så är det bara. Att ha ett kalas för 12 kompisar som i Sverige existerar inte. Vi (läs jag) har försökt göra det, men i takt med att barnen växer och känner påtryckningarna från klasskamraterna, så blir de själva allt kinkigare, och de drömmer såklart om det där jättekalaset som alla andra får ha. Och här har jag varit för svag. Och fallit. Hos mannen har jag noll stöd, han är ju uppvuxen med denna versionen av världen, men skulle väl helst se att det inte blev några kalas alls. När gästerna kom igår sov han sin siesta, han satt i soffan och tittade på mig medan jag skrev 60 inbjudningskort, han suckade när jag bad honom köpa tårtan (eftersom jag haft migrän och inte kunnat baka samt befann mig på en farm med Alvar hela förmiddagen), och han kom hem från jobbet när sista gästen gått. Han har helt enkelt ingen som helst känsla för detta med kalas, vad det innebär, hur mycket jobb det är och hur mycket det betyder för barnen. 

Jag har pratat med barnen och de vet att det inte blir fler jättekalas. Jag har berättat, utan att ta glädjen ur dem eller ge dem dåligt samvete, hur mycket jobb det är med att fixa en fest av denna storleken och de verkar ha förstått. Just nu i alla fall. Försöker få dem att förstå skillnaden mellan kvantitet och kvalitet. Pratar med dem om de tråkiga sakerna som händer på jättekalas där man knappt känner de inbjudna så att de ska förså att man kan ha trevligt med få gäster och då hinna bry sig om alla inbjudna. 

Vad var då de tråkiga sakerna? Denna gång inte så många faktiskt. Hade planerat allt grymt väl, köpt dubbelt av allt inför Nils kalas så allt fanns hemma. Stekt våfflor i tid, värmt varmkorv, poppat popcorn, tagit fram kakor, ostbågar och blandat 16 liter dricka. Och inte minst anställt två personer att leda lekar.

Det var en flicka här, som är en av alla dessa barn här som bor och lever med sina barnflickor och chaufförer. Det finns en mamma och en pappa, men ingen har någonsin sett dem. De ser alla barnkalas som perfekta "barnvakter" och skickar glatt sina barn helst en halvtimme innan kalaset börjar och hämtar helst en timme efter att det slutat. 

Flickan inledde medatt säga "gud vilken tråkig fest" till mig innan hon sa hej. Sedan undrade hon om Santiago sov. Vem är Santiago svarade jag, varpå hon röt "han som fyller år juuuu". Nej han heter inte Santiago, detta är Camilos kalas. "Jahaa". Sedan sa hon att korven var vidrigt äcklig, att våfflorna inte var söta och att det var tråkigt. När hon sagt för sjätte gången att kalaset var tåkigt fick jag nog och bad henne ringa sin mamma, ingen tvingar dig att stanna här om det inte är kul. Den dåliga stämningen spred sig då hon drog med sig ett gäng tjejer i sin tristess. Jag bad henne gå ut ur vardagsrummet och sluta leka med min keramik - då gjorde hon en grimas och räckte ut tungan åt mig. Och när nya gäster kom så sprang hon till porten och informerade om hur trååååkig fest detta var. Jag vet fortfarande inte vad hon heter, har aldrig sett henne innan och vill aldrig se henne igen.  

Min redan djupa hemlängtan späds på, känner att jag färdas i en kulturell berg-och-dalbana som går så snabbt att jag inte hinner tänka efter utan bara handlar. Jag vill kliva av. Och jag vill hem.

So sue me!

Va?! Måste jag duscha efter kalaset? Näääääääää, det är orättviiiiiiist!

*sniff, sniff*

Man kan säga att det gick väldigt bra på kvartssamtalen idag. Väldigt. Bra.

Tårtan

Fyllde köpe-tårtan med sånadär hjärtan man köper på bensinmackar i Sverige runt 14 februari, ni vet de som ligger i en hjärtformad plastask med genomskinligt lock och kostar 29.90. Tycker själv att det blev ganska fint.

I Guatemala har man traditionen att mosa ner födelsedagsbarnets huvud i tårtan när man sjungit klart. Eftersom pappan inte var hemma så tog jag tag i saken. Med den enda skillnaden att mamman i familjen är en mes och bara låtsas mosa ansiktet i tårtan.

Dagens absolut roligaste skämt

Här satt jag och var upptagen med att se ut som en urblåst ballong när sista barnet gått, sista skräpet slängts, sista fatet var diskat och sista resten var stoppad i kylen. Då. Då kommer mannen hem. "Hej, Katolska Universitetets rektor ska hålla tal om en kvart, med påföljande paneldebatt, ska du med?"

Ska jag med?

Ha ha haaaaa.

Jag skrattar fortfarande. Och ägnar mig åt detta: 

6

Lite mycket nu

Migrän igår, så födelsedagskalasplaneringen gick åt skogen. Idag ser dagen ut såhär:

8.30-11 Till en bondgård med Alvar

11 Hämta Nils och Camilo

12 Kvartsamtal

12.20 ett till kvartssamtal

14 börjar klaset.

Vi har ingen tårta än eftersom jag fick migrän igår, någon som har förslag på när jag ska köpa den?

En dag som denna för sex år sedan

Såhär oförskämt pigg såg jag ut när jag på eftermiddagen den 22 april 2003 åkte på en rutinundersökning hos min gynekolog på Clinica Miraflores i Lima. Eftersom jag gått någon dag över tiden tyckte läkaren att det var en bra idé att jag blev igångsatt. 

Med mig på kliniken var Ronalth, Nils och även ett besök från Guatemala; Ronalths kompis fru med ettårigt barn (?!). Detta hade varit en... känslig fråga hemma hos oss, då jag tyckte att det var onödigt med besök just när vi skulle föda barn. Men ni ser ju vem som vann den diskussionen...

Jag kände mig lugn och sansad, läkaren satte in "ett kvarts piller" för att se om min kropp reagerade på det, och efter en stund började värkarna sätta in. En barnmorska hade sagt åt mig att sitta på huk när värkarna kom så det gjorde jag. Och det var effektivt.

En av de finaste bilderna jag har är denna. Som han längtade efter sin lillebror.

När värkarna kom allt tätare, och jag fick allt mer svårt att hålla masken, tog jag helt sonika och körde ut folket ur rummet. Folket ville inte gå utan att först ta ett kort tillsammans med mig, och jag tycker jag visar på ett ganska diplomatiskt sätt vad jag tycker om det tilltaget. Notera att bilden är tagen 17.23.

Ronalth körde hem folket, och med tanke på min första trettiotimmarsförlossning bad jag honom ta gott om tid på sig. Då var klockan 17.24 och läkaren kom in och undersökte mig. Vattnet gick, och jag var öppen sju centimeter, och kördes genast ner till förlossningssalen. Ingen tid fanns för smärtlindring. Innan jag rullades ner tvingade jag läkaren att låna mig sin mobil. Ringde Ronalth och bad honom vända omedelbart. 

Samarbetet mellan läkaren och mig var helt fantastiskt. Ronalth hann precis komma in i salen och vara med om de sista två krystvärkarna (av sex totalt) och så var han ute. Han. Vår andra son. Åke Camilo Ilom. 

Det hela gick otroligt snabbt. Från bilden på mig och besöket som tar avsked, till första bild på bebis har 80 minuter förflutit. Jag ser ganska lättad och nöjd ut.

Och visst kan man redan dag ett se att det är han!

Min fina underbara Camilo. Så glad, så full av kärlek, så charmig och så oändligt klok. Samtidigt som jag sitter natten innan din sjätte födelsedag och skriver dessa rader, tittar på bilderna och minns, så lyssnar jag på ett program om Björn Afzelius på radion. Honom har vi kärleken till den Latinamerikanska kontinenten gemensamt med, och tack vare honom har många svenskar fått ta del av en liten del av sångerna som skrevs här på den tid då detta kallades för USA:s bakgård. Dina två kulturer förenas i många av hans visor och texter, och jag ser fram emot att upptäcka det, och mycket annat, tillsammans med dig. 

Ibland känner jag mig otillräcklig som mamma. Vardagen är stressig, ni är tre små barn och alla ska ha strumpor, matlåda och underskrivna papper med sig. Ibland trilskas någon av er, och det är svårt att behålla lugnet. Det blir en hel del gnäll, tillrättavisningar och skäll. Men jag hoppas att du förstår att jag alltid gjort mitt bästa för att du ska ha det bra, och för att du ska känna dig älskad. Att det hos oss ska vara mer skratt än gråt, mer kramar än gnäll, mer musik än tystnad och mer ljus än mörker.

Du är idag sex år gammal. En underbar ålder, då du knäckt många koder för mänsklig kommunikation. Du är duktig i skolan, du har ett enormt hjärta och en stor dos humor. Det finns inte en människa som går oberörd ur ett möte med dig. Du sprider glädje och värme omkring dig. Jag önskar att du verkligen känner hur mycket jag respekterar dig, beundrar dig och älskar dig. Nu slår klockan tolv, paketen är inslagna, tårtan står i kylen och om några timmar väcker vi dig med sång.  Jag önskar dig en härlig födelsedag!

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån

Låt dina växter får leva där de trivs 

Lås inte in dina plantor i ett drivhus 

Låt dem få slippa ett onaturligt liv 

Låt den du älskar få pröva sina vingar 

En dag så flyger din älskade rätt 

Vill du bli respekterad av din avbild 

Så får du visa din avbild respekt

Ikaros av Björn Afzelius

Detta lyssnar jag på nu

Och ryser. Det var Anna som tipsade mig för länge sedan. 

Jag var ju rätt sen på Lars Winnerbäck. 

Eller rättare sagt, jag såg honom när han var en fjunig tonåring, 

i det lilla lilla tältet på campingen på Hultsfred. 

Och gillade. 

Sedan flyttade jag och tappade kollen. 

Men i somras tog jag tag i det hela och skaffade mig ordentlig 

Winnerbäck-koll med hjälp av bästa T. 

Denna sommar ska jag skaffa mig Miss Li-koll. 

Och det är här Anna kommer in i bilden igen. 

Jag älskar göterborgska. 

Älskar! 

Vet att Anna inte delar min passion, men ge mig en artist som sjunger på göteborska och jag köper det. 

Lyssna bara på hur hon uttalar bokstaven D. 

Ahhh. 

Jag tror att jag är kär i Miss Li.

Dagens ekolåda

Morfar levererar dagens skörd från trädgården av... ja vad den nu heter. Äter man den där? Har mest sett den som dekoration eller i drinkar. Men eftersom gratis är gott, så testar vi den glatt.

Seee-iiii-aaaaa

Lyssnar på kulturradion, och reagerar på att studioreportern säger Se-I-A. Trots att jag hörde reportaget, och således även kände till sammanhanget (förhörsmetoder på Guantanamo), satt jag länge och undrade vad Se-I-A var. När en annan journalist, Daniel Alling, kom in med synpunkter så uttalade han det på engelska, och först då fattade jag att det rörde sig om CIA. 

Jag förstår att man vill hålla svengelskan stången, men det är väl för sjutton inget mål att vi ska bli som norrmännen heller? Visst måste det även för den mest o-världsvane svennebananen vara enklare att förstå om man säger ci-ai-ei än om man säger se-i-a på svenska? Eller är det jag som bott för länge utomlands nu igen?

Hur många finns det?

För några dagar sedan skrev jag att det ju var kul för Lugo att han visat sig vara pappa till en tvåårig son, samt att jag egentligen inte har så mycket åsikter i frågan. Men i takt med att jag läst och hört mer om vad som hänt, samt att ytterligare information kommit fram i frågan, så måste jag ta tillbaka och hävda motsatsen. Jag har visst en massa åsikter i frågan.

Jag kan inte låta bli att bli djupt ledsen när det nu kryper fram att president Lugo är far till ytterligare ett barn, denna gång en pojke som är sju år. Så vad är problemet?

Att han var biskop då barnet blev till, och således bröt mot kyskhetslöftet?

Ja faktiskt kanske. Jag anser, som jag också skrev i det tidigare inlägget,  att Katolska kyrkan borde ta tag i frågan om celibatet fortare än kvickt. Dels har de svårt att rekrytera präster eftersom de allra flesta faktiskt drar sig för ett liv utan familj, hur stort kall man än har. Och dels, då den Katolska kyrkan är en enorm kraft i samhället, tycker jag faktiskt att man som biskop har ett större moraliskt ansvar att verka som en förebild. Vad Lugo visar att det är OK att lova, men inte hålla.

Att barnens mödrar varit mindreåriga då Lugo inlett relationer med dem?

Ja på den frågan med. Han var deras biskop. Han var en ledare, en fadersfigur, en trygghet och någon att se upp till. Där hade han ett enormt ansvar. Jag ser det som lika illa som om en terapeut skulle gå i säng med sin patient. På landsbygden i Paraguay är biskopen många gånger den enda figur man har att lyssna på, att gråta ut hos, att bikta sig för och att hämta styrka hos. Mycket svagt att utnyttja denna ställning.

Men båda dessa punkter må vara moraliska aspekter på en mans kroppsliga och köttsliga svagheter. Samt på ordningen i en kyrka som jag inte tillhör. Och det kanske jag borde vara väldigt försiktig att uttala mig om. 

Mitt huvudargument kommer här:

Barnen. Barnen! De har inte funnits. De har varit berövade sina identiteter. De har inte varit erkända barn. Inte haft rätt till sitt efternamn. Inte fått underhåll. Inte fått träffa sin pappa. Inte fått veta sanningen om vem som är deras far, eller kanske vetat men inte fått säga något.

Rätten till identitet är en av de mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna. I barnkonventionen lyder artiklar 2, 3, 7 och 8, för att nämna de mest relevanta: 

 

Artikel 2 

Alla barn har samma rättigheter och lika 

värde. Ingen får diskrimineras.  

Artikel 3 

Barnets bästa ska alltid komma i första 

rummet. 

Artikel 7 

Barnet har rätt till ett namn och en 

nationalitet. Barnet har rätt, så långt det är 

möjligt, att få veta vilka föräldrarna är.  

Artikel 8 

Barnets rätt att behålla sin identitet ska 

respekteras.  

Barn som inte erkäns av sina fäder är ett stort problem här. Stort! Fäder som gärna ligger men som sticker ifrån allt ansvar. Som inte erkänner sina utomäktenskapliga barn. Som inte betalar underhåll. Och som framför allt sviker de barn de satt till världen genom att inte finnas där för dem. Som president för ett land som brottas med denna problematik, så bör man föregå med gott exempel. Om inte ens presidenten erkänner sina barn, varför ska jag göra det då? Jag kan redan höra hur snacket börjar gå. 

Dock ska sägas att han inte försökt mörka historierna nu när de väl kommit upp till ytan. Han erkände sin nu tvååriga son samma dag nyheten uppdagades, och han har sagt att han ska erkänna det sjuåriga barnet om faderskapstestet visar positivt. Men varför ska det behövas en massmediastorm för att han ska erkänna sian barn? 

I tidningen står också att ytterligare en kvinna med en sju eller åtta år gammal dotter hävdar att Lugo är fadern. To be continued... 

Dagens come back

Björn Borg! I Paraguay?! Är det ett tecken på att tennispengarna är slut och kalsongförsäljningen går dåligt? Eller är det ett tecken på att han på ålderns höst gillar exotiska utmaningar och vill testa om han fortfarande pallar att spela i +40°? 

Svårt att läsa en suddig spegelvänd text på spanska? Det står ungefär såhär:

"30 år senare BORG vs PECCI, lördagen den 16 maj, Club Centenario, Asunción"

Om jag ska gå? Men självklart. Med alla barnen och svenska flaggor till tänderna! 

Aj

Efter månader av surkaffe, och dagar utan något kaffe alls, slår Zoegas mörkrostade Mollbergs blandning  ner som en slägga i magen. Smärta när den är som bäst.

Veckans

Måndagen den 20 april

Viktstatus: 13.9 (+1.3kg)

Kvar till delmål 1:  3.9 kg 

Kvar till delmål 2: 10.9 kg

Veckans motion: Nada

Jag råkade: Resa bort, fira påsk, äta flera gånger på restaurang, tillbringa flera dagar hos svärmor vars ord är lag och vars mat man äter upp utan att knysta, massa pasta, bröd, vin, glass och en del godis. Så +1.3kg är vad jag förtjänar. Minst.

Men ändå. FAN så trött jag är på detta! Har hållit på och jojjat upp och ner hela tiden efter jul känns det som. Innan jag ger upp helt har jag utmanat mig själv - nu ska jag skaka av mig i alla fall fem kilo till innan vi åker hem. I maj är det jag som köper träningskort. 

Mår illa och vill gråta

när jag läser om den pågående kopplerihärvan hemma i Sverige. Kanske blir det som allra verkligast och värst när DN bestämmer sig för att se hur det går till därute, och registrerar sig på en kontaktsite. På tre timmar fick de närmare 300 svar. På kontorstid en vanlig vardag. 

"DN:s reportrar svarar en ”äldre och generös man” att ”Emseline” gillar att bli bortskämd med ”lyx och uppmärksamhet”. Mannen skriver tillbaka direkt. Han är vd på ett företag, reser runt mycket och gillar ”häftiga knull med unga tjejer”. I ett mejl erbjuder han ”4–5 tusen kronor” för en natt på ett hotell."

Va? VA???? Man önskar ju så innerligt att det inte var såhär det såg ut. Vilka är dessa perverterade män? Förmodligen grannen, kollegan, chefen, läraren i skolan och prästen i kyrkan. Kanske är det din man. Eller min. 

Lika många män som fått sitt perverterade sexliv blottat i och med att härvan uppdagats (även om säkert bara en bråkdel kommer upp till ytan och kan ställas till svars), lika många äkta makar finns det antagligen som fått sin dröm om familjen krossad. Och hur många barn finns det därute som numera ser på sina fäder med hat och förakt?

Och offren sedan. Hur skyddar man sina barn? Jag vill inte att mina barn ska bli offer, eller - gud förbjude - förövare. Hur mår offren? Som säljer sina kroppar för att ha råd med de dyra märkesjeansen man måste ha för att få vara med på skolgården? 

Som sagt. Mår illa och vill gråta.

Update: Hittade detta i en annan artikel i DN, apropå vad jag skrev om läraren i skolan ovan.

"En fyrtiotvåårig mellanstadielärare på en kommunal grundskola i Stockholms kommun står även han åtalad för sexköp av barn. Har erkänt att han hjälpt huvudmannen med en gruppsexträff i Huddinge, där han själv hade sex med en sjuttonårig flicka."

Den där åsnan är här igen

Idag står han i ett hörn i duschen i gästrummet och spelar på brorsans Nintendo DS.

Ah, där på vischan, där är det skitnära mellan fiken, hajaru

Chattar med kompis T om ett fik i Arvika, Nordells. Som också det förtjänar ett eget inlägg. T bestämde sig för att googla på fiket, och fick då upp en lista på fik nära Arvika.

Ett utanför Sunne (Mårbacka av alla ställen faktiskt!).

Två i Säffle.

Ett i Kongsvinger.

Två på Skoghall.

Ett i Karlstad (och då det som ligger på universitetet). 

Hur blir dessa listor till? Inte ett enda av de fik som kommer upp ligger kortare än en timmes bilresa från Arvika. Konstaterade att det måste ha varit en nollåtta som aldrig varit utanför tullarna som skapat listan. Eller så är det så de trubbiga sökverktygen på nätet fortfarande funkar, men det känns roligare att skylla på en stockholmare.

Det kom ett paket

*Ett paket Zoegas

*Två paket dammsugare

*Ett paket tacokrydda 3-pack

*Tre paket påskbrev att måla

*Tre paket påskkort att måla

*Tre välfyllda och jättefina påskägg

*Tre dvd, däribland Vilse i pannkakan och Dunderklumpen (OBS! Anna!)

*En video med Martin Timell-program

*En massa tidningar och tidskrifter

*Senaste H&M-katalogen

*Löste

*En låda mörk choklad

*En chokladkaka med havssalt

*En låda geléhjärtan

*En kartong bearnaise-pulver till pappa

*En påse halstabletter

*En påse bilar

*Bafucin till mannen

*En födelsedagspresent (inslagen bok) till Nils

* Två cd-romspel till datorn till barnen

Det är vad jag kallar en salig, men härlig, röra!