Levande Historia

Pratade med pappa om Ingo, och frågade om han minns matchen. Pappa är en lite hemlig man, som alla som träffat honom vet. Han pratar inte i onödan, men har varit med om väldigt mycket under sina 76 levnadsår.

Pappa är född 1932, samma år som Ingo för övrigt, och är nummer sju i en syskonskara på åtta; Bosse, Berne, Rolf, Alf, Arne, Åke, Gerd och Gun. Han växte upp på Vidöåsen på Hammarö utanför Karlstad, och de levde ett gott och lyckligt liv med mycket kärlek, knotiga äppelträd i den gamla uppväxta trädgården och älven på replängds avstånd som lekpark - men ganska ont om pengar. Pappa har gått åtta år i Folkskola, är inte konfirmerad och började jobba som springpojke på Alhlmarks, där han så småningom avancerade till speditör, och fick sparken efter över 45 år inom samma företag år 1995 när Sverige gick med i EU - tre år innan han skulle gått i pension. 

När Ingo mötte Floyd sommaren 1959 var pappa 26 år gammal, och de hade ingen TV utan han följde matchen via radio. Antagligen inte samma apparat runt vilken familjen satt samlad och lyssnade på Hitlers tal, livrädda att invasionen skulle komma även till Sverige, men jag har förstått på pappas berättelser från sin barndom att radion var central i familjen. 

Men när jag frågar honom om Ingo så är det inte främst matchen mot Floyd som pappa vill prata om. Istället kommer en annan händelse upp och det är matchen mellan Ingo och Eddie Machen året innan på Nya Ullevi, som pappa såg live! Han berättar att det var 50.000 människor i publiken, och Expressen sålde dagen efter matchen en upplaga av 700.000 tidningar, vilket för den tiden var helt enormt. Pappa har tidningen kvar.

Pappa spelade fotboll i Korpenlaget Koppartrans, som var oljebolagens korplag, eftersom han jobbade på Ahlmarks. De åkte buss till Göteborg för att spela en korpmatch, och passade på att se matchen då Ingo slog ut Machen och grusade dennes planer på att vinna VM. Pappa berättar att han mötte Machen i en korridor när han lämnade arenan, och att han var röd i ansiktet och grät.

Sveriges Radio

Efter alldeles för många år med den ena skitkanalen efter den andra i en aldrig sinande ström, såväl i tv som i radio, så blir jag alltmer övertygad om att en stark Public Service är det enda rätta. Jag älskar SR (och i viss mån även SVT även om jag inte har en TV i Sverige och hellre lyssnar än ser). Men Sveriges Radio är... ja det är bara så grymt! Inte en vecka utan Godmorgon Världen, inte en sommar utan P1 i bakgrunden och inte en reklamjingel i sikte.

Idag har jag radion på och fastnar i en dokumentär om Svarta Carina. Oj. Dokumentären är gjord av Gertrud Larsson och känns i magen.

Vid 14 års ålder rymmer hon med Cirkus Rolando och lär sig kasta kniv .Tio år senare umgås hon i Stockholms innekretsar. Femton år senare är hon uteliggare med en kniv i stöveln. Nu är hon 70 år och min granne. Kniven har hon kvar, den ligger innanför dörren. En dokumentär av Gertrud Larsson i samarbete med DI. Sänds även 7/2 kl.20.03 och 16/2 kl.00.03.

Varför har jag långärmad tröja

på bilderna nedan om det är 32° varmt? Jo, om man jobbar på ett kontor och det är full luftkonditionering så måste man ha kläder på sig. Sedan är det ju en bra idé att dra av sig den där tröjan när man kommer hem...

R.I.P. Ingo

Och jag har fått en väldigt bra orsak att se Mitt liv som hund ikväll.

Tycker att detta citatet ur DN är rätt coolt ändå: 

"Sonen Thomas berättade då att hans far, tvärtemot vad man kunnat förmoda, aldrig var särskilt intresserad av allt runt omkring den egna sporten.

- Han kollade aldrig på boxning. Han gjorde det han gjorde för att det var en möjlighet att tjäna pengar och få ett bra liv. Det var ju det som drev honom. Han var väldigt ärlig med det, redan från början, berättade Thomas."

Äntligen fredag

Efter jobb och hämtning av diverse barn hos diverse vänner och storhandling (spenderade åttahundrafemtiotusen bara sådär) känns det så skönt att landa i de fina stolarna på altanen medan barnen tar ett kvällsdopp. Jag åt lufttorkad skinka och ost till kvällsmat, och är nu inne på min andra Campari med juice. Lyssnar på P2 jazz och mår allmänt gott. Det enda som inte är under kontroll är temperaturen.  Bjuder på lite bilder tagna med datorn för... tja nyss.

Gräset behöver klippas, liknar mer en skog.

Utgår ifrån att ni klarar att läsa bak&fram. Klockan är snart 20 och det är 32° och det har inte ens varit en extremt varm dag idag.

Så, nu är det för mörkt att ta fler bilder, klockan är 19.58.

Äntligen lite kultur i Asunción tänkte jag

när jag såg att det skulle invigas ett nytt museum. Det finns mycket musik här, en del teater, dans och så, men museer kan de inte skryta med, paraguayanerna. 

Jag vill inte vara gnällig, men jag erkänner att jag blev lätt besviken när jag insåg att det var ett fotbollsmuseum som skulle invigas. CONMEBOLs huvudkontor ligger här, och för alla som tänker conmed-vad? (och som inte orkar klicka på länken) kan jag meddela att det är sydamerikas fotbollsförbund. Som UEFA, fast här. Sex miljoner us-dollar har det kostat, museet. Och jag ska inte dissa det innan jag varit där med barnen och spanat in. 1.500 kvadratmeter fotboll i två plan. Det kan bli bra. I synnerhet som man ibland får känslan av att fotboll är den enda positiva kraften på den här kontinenten.

Fruktstund

Nyttiga snacks är på tapeten härhemma. Hos mig. I min värld, där 10 överskottskilon ständigt verkar vara molnet på himlen. Hur ofta har man inte gasat iväg till jobbet och kommit på halvvägs att man glömt Det Nyttiga Mellanmålet. Och tryckt i sig något onyttigt istället. Här är detta inte ett problem. Vid varje trafikljus står en gubbe, gumma, flicka eller pojke, med en fin korg och säljer frukt. Olika saker vare dag. Idag köpte jag 5 persikor för 10.000 guaranies. Det är ca 14kr. Kanske inte billigare än i affären, men väldigt drive in. 

The Boss

Min chef är supercool. 23 år gammal, inget är omöjligt, vi kan rädda världen bara vi jobbar 24/7. Hon är modig, smart som få och duktig att prata. Hon har en aldrig sinande energi. Och hon har, som många "medelklass-Latinos" haft möjligheten att studera ett antal år i USA, vilket märks ordentligt. Dels i hennes sätt att tänka, men också i detaljer som att varannan mening som kommer ur hennes mun är på engelska, och hon gör det helt utan att märka det själv. 

Nackdelarna då? Hon jämför mig minst en gång varje dag med sin mamma. Min äldsta kollega är 25 år. Alla är singlar och ljusår från familj och barn. Jag känner mig för första gången som en riktig Tant. Och hon Slutar Aldrig Jobba. Igår onsdag undrade hon varför jag inte läst rapporten som cirkulerades på mailen under tisdagkvällen. Jag kollade exakt tid för det mailet, och det anlände 21.39. Och hon undrade varför jag inte läst dokumentet. Jag såg faktiskt mailet och jag svarade på det. Såhär skrev jag:

Dear C,

Please relax, watch a movie, eat something and go to bed!

I see you tomorrow

S.

En gång i min ungdom...

Mamma du ser ut som en ungdom! sa Nils idag när jag gjort mig klar att gå. Jag frågade om det var bra eller dåligt i hans värld, och det var bara bra sa han. Så jag antar att jag får ta det som en komplimang. Dock hade Camilo innan berömt (?!) mina långa bröst när jag kom ut ur duschen, så det är väl +-0 då. Kanske får lägga upp en bild på dagens outfit senare. Den ungdomliga då, inte den "långa".

Update:

Dagens: Linne Zara, luvtröja GAP, jeans GAP, skor Chipie, långa bröst.

Update 2:

Dagens fråga: Hur f*n gör de, modebloggarna?

Being Digital

Jag är född på stenåldern, och fick min första e-postadress när jag pluggade på högskolan. Jag ville gärna ha en e-postadress, men jag visste inte vem jag skulle skriva till för inte en enda människa jag kände, eller institution jag stod i kontakt med, använde sig av e-post. Detta var kanske 1995. 

Idag skulle vi knappt klara en dag utan Internet eller mobiltelefon. Och såklart påverkar detta även våra barn som växer upp med tekniken som något lika självklart som maten vi äter och luften

 vi andas.

Dagens barn tillhör den generationen som kallas "Digital Native" och jag lånar en definition från wiki:

Digital Native

A person raised in a technological environment, who accepts that environment as the norm. This person often has grown up surrounded by digital devices, such as MP3 players and cell phones, and regularly uses these devices to interact with other people and the outside world.

10.000.000

Japp. Tio miljoner. Så mycket pengar tog jag ut på banken idag. I hundratusen-sedlar. Hundra stycken. Det blev en hög. Tyvärr snackar vi varken Kronor, Euro eller Dollar. Vi snackar Guaranies. Då blev det genast lite tristare, men jag är ändå multimiljonär för en dag.

Och för att fortsätta på samma tema

samt knyta an lite till nutiden i dessa Oscarsgalornas tid, vill jag anbefalla, å det snaraste, läsning av vad, som i alla fall för en nerd som jag, inte lämnar ett öga torrt. Detta är vad jag kallar tacktal!

Tänk jag drömde inatt

en såndär jätteverklig dröm som känns helt på riktigt, att jag fick nobelpriset i litteratur. Jag var hemskt glad, men också lätt nervös att någon skulle komma på att jag faktiskt inte skrivit en bok! Jag fick en massa uppmärksamhet såklart, överallt var det bara en massa gubbar som alla ville vara vid min sida. Och jag var orolig för att jag skulle hamna i tidningen innan jag hunnit berätta för mamma, pappa och övriga vänner och släktingar. Ganska trevlig känsla var det ändå i drömmen, inte alls obehagligt. 

Berättade för pappa vid frukosten och han började genast yra om hur många miljoner det skulle bli på kontot, och det slog mig att jag inte ens haft den aspekten med i drömmen. Bara den behagliga känslan av att bli uppmärksammad på ett positivt sätt. Någon Freud som vill ge sig i kast med detta? ;)

Jag lever, men har inget kul att rapportera

Såhär ser det ut när jag sitter på kontoret. Väntar, väntar och väntar på information från kollegorna för att kunna göra klart en sak. Inte det roligaste i min bok, men i alla fall inte stressigt.

Gott Nytt År!

Tackar högre makter

Det har varit ännu en het dag, i en het vecka, i en het månad etc etc. Barnen hoppade i poolen för ett kvällsdopp, jag gick i till knäna för att svalka fötterna, och plötsligt kändes förändringen som i ett slag. Det blev kallare i luften än i vattnet och en massa mörka moln svepte in. Så kom de för detta landet så karaktäristiska blixtarna och kanonhöga åskknallarna - och så det efterlängtade regnet. Vi hann precis ta oss in på altanen innan himlens portar öppnade sig. 

Nu ösregnar det och temperaturen har sjunkit till 25°! Kanske, kanske att vi kan sova utan ac i natt?!

Här händer det saker II

Camilo blev förkrossad och sotis när Nils började drälla tänder omkring sig på löpande band. En avundsjuka man som mamma kan göra väldigt lite för att jämna ut... Men se vad som hände bara någon vecka senare: 

Och så igår, efte flera dagars ivrigt vickande, ramlade Camilos första tand. Usch. Någon som kan skicka lite Krumilurpiller?

Längtar till Glava

och kom på att jag behöver en ny taklampa i två av rummen. Gillar dessa, men vet inte om de passar då det inte är så högt i tak:

Lite fotbollskuriosa

när vi ändå håller på. Boca är Nils favoritlag vad gäller Latino-klubbar. Det är de blå-gula på bilden nedan. Antar att det var därför han började gilla dem från början, den lille svensken :) Här kommer historien om varför Boca Juniors har sveriges färger på sin klubbdräkt (från Wikipedia):

När klubben bildades visste man inte vilka färger som skulle ingå i klubbens märke. Någon sa "vänta och se vilka färger nästa skepp har på masten. De färgerna som finns på masten tar vi som färger." Det seglade naturligtvis in ett svenskt skepp till hamnen i Buenos Aires. Det råder ovisshet om exakt vilket fartyg det var, men det torde tillhöra det svenska rederiet Johnson lines som hade sjöfart på Sydamerika under tidigt 1900-tal. De flesta tror att skeppet var lastbåt Drottning Sophia, som lastades med argentinsk spannmål.

Slö söndag

Det är för varmt för att gå ut. Så vi har kollat på en fotbollsmatch mellan Boca och River på tv och luftkonditioneringen går för fullt. Boca vann, men jag är faktiskt osäker på om det var live eller en repris på en klassiker. 

Kärlek är

att morfar pysslar om sina barnbarn på heltid, men också att barnbarnen pysslar om sin morfar. Vem skulle annars peta hans öron, hitta hans ständigt borttappade glasögon och fixa med allt annat småpill som de hjälper till med?

Alla vill vara med och leka med kameran

Precis när sista bilden tas så välter Alvar ett stort glas iskall soja-juice över mitt ben :)

Inget nytt under solen

Till Solrosfröt och alla andra vintertrötta

Det kommer en sommar till Sverige med. Håll ut!

(taget för 5 minuter sedan)

Jag har läst

Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den var mycket bra, och annorlunda. Dock tyckte jag att den mot slutet kändes lite... lång. Det var ju en lång och fascinerande historia, men den kanske hade vunnit på att kortas ner något, alternativt balanseras upp mer med vad som hände sedan. Man undrar ju vad huvudpersonen levt för liv efter att historien tog slut. Den får en fyra av fem möjliga. 

Hur disträ får man bli?

Alvar älskar att vattna. Med slang. Och eftersom temperaturen ligger runt 40° varje dag så behövs det vattnas. Gräsmattan till exempel. Nu gick han med slangen och vattnade och gick och vattnade och gick och vattnade... utan att märka att han gick in genom altandörren och vattnade hela golvet!

Dagens mest tragiska insikt:

En enda av de Oscarsnominerade filmerna har jag sett. EN! Och inte vilken som helst heller: 

Kanske inte läge för tomtar nu, men

kom på att jag glömt visa hur tomtarna i Paraguay löser problemet med renarna, som inte är vana att vistas i temperaturer över 40°c:

Jo men lite fina var de kanske

Låt oss inte glömma Fadime

Sju år har gått sedan dagen då Sverige skakades av mordet på Fadime Sahindal. Jag pratade med mina barn om det idag. Gör det du med, så att vi aldrig glömmer Fadime och alla andra som lever under hot. Detta, mina vänner, är en SANN historia att debattera, diskutera och dra lärdom av. Och ja, jag syftar på kvasidebatten som pågår därhemma och som jag inte ens orkar engagera mig i. Fadimes historia är de verkligt gömda människornas historia. Låt oss prata om den istället.

Tillåt mig småle

Läser i dagens DN att Maria Leissner inte skall kandidera till EU-parlamentet. Helt OK, hon får göra precis vad hon vill med sitt liv, även om jag undrar varför hon kandiderade i provvalet om hon inte ville ställa upp, men att använda som ursäkt att hon trivs med sitt nuvarande jobb känns lite... skrattretande faktiskt. Ambassadör på UD heter alla som en gång varit ambassadörer, men som kommit hem och inte fått någon vidare placering. Av Någon Anledning. Det finns en hel del med den titeln som inte gör många knop, antingen i väntan på ny placering, eller också i väntan på pensionen. (Säkert kan en del av dem ha fått intressanta arbetsuppgifter, låt oss hoppas att Leissner är en av dem.)

 "Jag är inte redo att återigen bli en offentlig person. Dessutom trivs jag mycket bra med mitt arbete som ambassadör på utrikesdepartementet"

Första försöket

Gick väl inte så jättebra att ta en ny bild på alla tre. Kanske får testa imorgon igen.

Va bra!

Då kan du lägga den under kudden och så är det en peng där imorgon!

Alvar till morfar som just bitit av en tand när han försökte öppna en flaska med honung

Till Cecilia:

TACK!