Igår frigavs ytterligare fyra personer från FARC. Situationen är svår att få grepp om när man lever så långt från den verkligheten som det går att komma på denna kontinenten. Nyhetsrapporteringen är svår att hantera, eftersom det i Colombia finns få medier och man får förlita sig till övrig rapportering. På svenska finns det rätt lite, men DN har viss täckning genom sin korre Erik de la Reguera (baserad i Buenos Aires), och en svensk skribent och bloggare som bor i Bogotá och som ofta dels skriver själv, och dels refererar till bra artiklar i frågan är Magnus Linton. Via Linton har jag hittat till många såväl spanskspråkiga som engelskspråkiga skribenter som hjälpt mig i förståelsen för vad som pågår. Eller snarare fått mig att inse att ju mer jag läser, ju mindre förstår jag av denna evighetsmaskin till konflikt.
Jag har följt Colombia sedan jag var utbytesstudent i Ecuador 1991, och blev varse om att det pågick en till synes bottenlös konflikt i det nordliga grannlandet. Jag har bitvis även jobbat med MR-frågor i Colombia, dock aldrig bott där, och det finns få länder som fascinerar mig mer. Och som smärtar mig mer. Nu är ju inte detta en samhälls-blogg utan en lattemamma-blogg, men ibland rycker det i skrivtarmen. Men tills jag har tiden, orken och kapaciteten lämnar jag analysen åt dem som gör det bättre. Samt skickar med en pressgroda ur dagens dn.se (dock inte producerad av ovan nämnde de la Reguera):
På måndagen förväntas en politiker släppas efter över sju år i fångenskap. Den nu 51-årige mannen var verksam som hög lokalpolitiker, innan han rövades bort i juli 2001.
Hade han rökt på? Knarkkrig? Ja, de dåliga skämten skulle kunna hagla men vi stoppar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar