Sådant som bara inte händer

Det finns något som jag inte har skrivit så mycket om här. För att det är för jobbigt att ta i. Men det finns där och påverkar mig som ett raster, hela tiden. En stor klump.

Badrummet, som finns i en tillbyggnad på huset som vi köpte för fem år sedan, är fuktskadat. Själva badrummet är inte mer än 7 år gammalt, så det är helt otroligt att det redan är så skadat att snickaren som undersökt det bedömer att det måste rivas. Nu. Ett helt nytt badrum som bara måste väck. Problemet är att det är ett felbygge från början. Fel sorts takpapp, fel sorts spik, samt skiffer på det som kräver större lutning än vad taket i fråga har. Ett felbygge. Ett dolt fel. Och enligt Jordabalken är det husets förre ägare som är ansvarig, eftersom felet är av en sådan art som inte kunnat upptäckas vid besiktning.

Jag har haft sådan ångest över detta att jag knappt kunnat andas ibland. Det har varit så fruktansvärt mycket med flytten hem i alla fall, såväl känslomässigt som praktiskt. Jag har bara inte mäktat med att ta tag i detta. Varit rädd för det. Hur kommer han reagera? Kommer det blir strid? Juridisk process? För att jag har rätt har jag aldrig tvivlat på, det är det enda som är glasklart, och jag har kollat noga med alla upptänkliga instanser. Men jag har inte orkat ta risken, för jag har helt enkelt inte haft kraft nog att ta en strid. Så jag har undvikit. En helt ohållbar strategi.

När näst sista pusselbiten föll på plats och det stod klart att jag fick jobbet, så var det som att det frigjordes en gnutta energi, och jag tog mod till mig och ringde. Till Världens Trevligaste Man. Inget tjafs. Ingen strid. Han beklagade det inträffade. Bedyrade att han är lika förvånad som jag. Han hade ju anlitat en hantverkare som arbetat med husbygge i hela sitt liv. Hantverkaren är nu sjuk och pensionerad och kan inte utkrävas ansvar. Så mannen tar det ansvar han enligt lag har, och rivningen startar så snart snickaren hinner. Och han är så sympatisk, trevlig och vänlig att jag får lust att ringa Interflora.

Jag vet att detta långt ifrån är över. Det har tvärtom just startat och det kommer vara många turer innan det är klart, men den attityd han har uppvisat gör mig rörd till tårar. All ångest jag har känt i onödan. Under så lång tid. Tänk att det finns sådana människor. Och tänk att allt löser sig. Bara man kommer ihåg att andas.