Jobbar hemifrån idag, något jag själv håller för optimalt eftersom jag redan fått gjort mer än en normal arbetsdag då jag befinner mig i en miljö som inspirerar mig samt känner att jag inte behöver sätta min familj åt sidan. Jag har min underbara utsikt utanför fönstret: den sneda stenmuren med mossa på, de sista gula höstlöven som singlar ner mot marken, den blå himlen som jag förvisso skymtar från mitt kontorsfönster, men det är inte samma sak ovenför Karolinens tegelfasad, det är det inte. Min egen musik i högtalarna och mitt eget kaffe.
Det är fint väder idag. En av de sista höstdagarna. Snart är det november. Interflora kom idag med tolv långa röda rosor. Han älskar mig, står det på det bifogade kortet. Det är tio år sedan vi träffades. Början på ett helt annat liv. Tänk om jag anat där och då vart det mötet skulle föra mig. Jag ångrar absolut ingenting. Vem hade jag varit om det inte blivit som det blev? Utan barnen. Kanske inte utan barn, men utan de här barnen. Utan alla erfarenheter. Utan alla samtal vi haft, eller i alla fall brukade ha. Utan alla platser vi besökt, drömmar vi drömt och människor vi mött. Tillsammans. Mitt i allt ser jag ändå att det varit tio av de mer meningsfulla åren i mitt liv. Hela mitt vuxna liv.
När jag tänker efter skulle jag inte vilja byta bort en enda dag.
5 kommentarer:
Hoppas att det blir fler arbeta hemmadagar för dig - det verkar vara nyttigt. Och så hoppas jag att det blir mindre kallt i ditt hus!
vad klok du är. Man ska aldrig ângra, det är destruktivt. Fortsätt att gâ framât och tillât dig själv att kasta en blick över axeln ibland. Det är ju gârdagen som skapat dig, och du är perfekt just as you are.
Kram
Min inställning till livet och till det som har varit är att jag aldrig ångrar mig. Det finns ingen anledning. I varje situation tar man alltid det bästa beslutet utifrån de resurser man har just då. Man gör bara sig själv en otjänst genom att ångra sig. Ånger att se tillbaka på gamla händelser med en annan uppsättning resurser än de man hade när beslutet fattades. Däremot kan man ju alltid lära sig av gamla händelser, bygga på sina resurser för att kunna fatta i någon form bättre beslut. Nu måste jag tillbaka och bygga vidare på barnens pannkakstårta.
Kloka tankar Sofia. Vad är det för vits att ångra sig, det går ju ändå inte att göra ogjort...Jobba hemifrån är en lyx, gillar när min man jobbar hemifrån. Själv har jag svårare för det, hur ska patienterna klara sig själva ;)
/Christine (hon som besökte dig i Lima, du vet)
Har skaffat ny blogg:
barnmorska.bloggplatsen.se
Alla: Tack och kram.
Erik: Varför blir jag aldrig bjuden på pannkakstårta?
Skicka en kommentar