Kåseri

Av Hanna Hellquist från Karlstad i dagens DN. Hittade ingen share-funktion, och blogger har gjort om sig utan att förvarna så nu kan jag inte länka heller. Klipper in hela kåseriet av den anledningen.


I den värmländska grovfarstun


Det är mycket viktigt för oss alla att ringa in folk och företeelser, att hitta den största olikheten mellan oss, att dra den stora gränsen, dela in och rada upp. När jag blir presenterad i medierna så är det första adjektivet alltid värmländsk och jag har väl ingenting emot det egentligen, inte så mycket alls. Men det är intressant. Som om Värmland vore ett mer signifikativt landskap än något annat. Säg Östergötland.

Jag var i Värmland i helgen. Det var svinkallt. På Konsum i Edsvalla bestämde jag mig för att det nog var bäst att jag köpte med mig lite ved ut till stugan. De hade ingen ved på Konsum i Edsvalla, men i kön stod en hjälpsam dam som hänvisade mig till en stuga långt ut i Värmlandsskogen, en stuga där det bodde en man som sålde ved. Roland.

Jag åker till Roland. Jag knackar på och en kvinna öppnar dörren, efter mycket om och men och hyssjande med hunden och dörren på halvglänt för att kolla om jag är hundrädd. Det är jag inte. Jag är ju från Värmland. Hon håller en stor dreverhanne i koppel. För er som inte är från Värmland – en drever är en stor, kortbent hund som används vid rådjursjakt, bland annat. Dreverhannen i fråga gillar folk, men det är inte alltid som folk gillar honom. Så kvinnan håller honom kopplad.

Kom in, kom in, det är inga problem.

Ursäkta att jag stör er på fredagskvällen, säger jag automatiskt, bara för att det hör till. Jag vet ju att det inte gör någonting. Men man säger så om man har lite vett i kroppen. Vilket man har om man är från Värmland.

Stugan är inredd i furu. Furuväggar och furumöbler. Hunden går efter mig. Det luktar så tryggt som det någonsin kan i ett hem, jag blir misstänksam om jag inte känner någon lukt alls, jag blir ännu mer misstänksam om det luktar alldeles nystädat. Här luktar det mat och hund och gamla jägarkläder som aldrig tvättas. Här finns det en grovfarstu med stora stövlar och orange luddiga jackor. Det är svarta handavtryck på väggen och det osar från jackor och stövlar och smuts, och jag känner igen lukten för jag är från Värmland.

Jag är värmländska. Jag är född i Karlstad. Sommarstuga i Grums. Men vad har det med mig att göra? Med det jag gör? Antagligen allting. Mina fem minuter i furupalatset med den där dreverhannen sammanfattar hela min personlighet.
---
Kåseri från dagens Namn & nytt