Ta seden dit man kommer?

Jag är bjuden på ett bröllop i Sverige i sommar. Pratade med några paraguayaner om detta, och när jag på frågan om hur många personer som kommer svarar att jag tror att det kommer ca 100 personer så blir deras reaktion: aha, ett intimt och litet bröllop alltså, så mysigt! Ett "bra" bröllop här innefattar uppemot tusen gäster, och ja. Kvaliteten på det hela mäts i hur många människor som var där, inte om alla hade trevligt, hann prata med varandra eller om arrangemanget var genomtänkt. 

Samma sak gäller då det är barnkalas. I barnens fall så betyder det att man bjuder in alla i sin skola i sin åldersgrupp, i Nils fall blir det 2A och 2B dvs 2x27 barn. De flesta hyr in sig på ett kalas-ställe, vilket innebär att enda gången man behöver lyfta fingret är när man plockar upp kreditkortet. Det feta kreditkortet. Det kostar uppemot 10usd/person lite beroende på hur mycket var och en konsumerar. Om man har hundra gäster och tre barn så kan det bli mycket pengar på ett år. Men utöver det ekonomiska argumentet så skulle jag aldrig låta barnen fira på ett sådant ställe. Jag tycker att barnens kalas är något som man som förälder engagerar sig i, jag tycker att det är kul att göra fint och vara med och se till att det blir speciellt. Eftersom alla andra har sina kalas på kalas-stället så är det stört omöjligt att skilja det ena kalaset från det andra. 

Då Nils haft det ganska tufft det senaste året ställdes jag inför ett dilemma då han hemskt gärna ville fira sin födelsedag som barnen gör här. Efter mycket om och men så  bestämde jag mig för att köra. Varför gör man inte ett litet kalas då? Ja, som svensk är det en fråga som förblir obesvarad. Man gör helt enkelt inte det här. Alternativet vore att inte ha ett kalas alls. Om inte Nils haft det så tufft så kanske jag hade struntat i det hela, men nu fick det bli såhär.

Kalaset planerades så gott det gick. Man vet ju aldrig hur många som kommer. Det var alltså närmare 60 barn bjudna, plus att många kommer med syskon och dessutom en del med barnflickor. När jag räknar de överblivna fiskdammspåsarna så sluter jag mig till att det var ca 50 barn på kalaset. Självklart var det totalt omöjligt att genomföra de planerade lekarna. Alla barn sprang runt och jagade varandra och spelade fotboll och de hade hemskt kul - medan jag bara skakade på huvudet och undrar hur det kan skapas så olika kulturer bland barn, och så olika kriterier för vad som är kul. Det var en helt hysterisk ljudnivå och ett helt sjukt tempo. Det gick att organisera lite lek en liten stund, men ganska snabbt ballade det ur och barnen fortsatte rusa runt.

En hel del mammor dök också upp, och de satte sig vid fikabordet och hade inte en aning om vad barnen pysslade med. Jag hade såklart hjälp annars hade det aldrig gått. Morfar vad med och höll koll och vår svenska kompis Ammi var helt suverän och slet som en galning. Mannen var i Brasilien och var således i alla fall inte ivägen... 

Detta kalas har satt igång en massa tankar hos mig. Jag vill bara gråta när jag tänker på hur man ser på barn och barns deltagande här. Bland de barn vi träffar ser det ut såhär: pappan har ett Viktigt Jobb och är borta hela tiden. Mamman är en snygg hemmafru som splittar sin tid i lika delar mellan gymmet, frissan och modisten eller shoppingmallen. Och barnen? De är med barnflickan, samt hålls helt dopade med olika former av Nintendospel. Och det där med barnflickorna är intressant. 

Många barnflickor är helt fantastiska substitut för frånvarande föräldrar men faktum kvarstår: de är outbildade, många gånger har de inte mer än fem års skolgång i bagaget. De kommer själva från väldigt enkla förhållanden och inte sällan från landsbygden. Det är inte svårt att tänka sig att de har ganska konservativa idéer om uppfostran, total frånvaro av pedagogiska eller genomtänkta metoder och strategier samt säkert i många fall själva genomlidit en ganska traumatisk barndom med fysiska bestraffningar. Och dessa barnflickor får alltså i många fall det fulla ansvaret att uppfostra överklassbarnen. Till detta ska läggas att de flesta människor är rejält otrevliga mot sina anställda hemhjälpar/barnflickor, och barnen kopierar detta beteende. De tilltalar dem nedvärderande,  de behandlar dem mer eller mindre som slavar och barnen lär sig och tar efter. Barnen tillbringar alltså sin vakna tid med en person som de inte respekterar, och som varken har förmågan och verktygen att få barnen att visa respekt, och inte heller rätten att göra det då föräldrarna tydligt visat att barnflickan och hemhjälpen "ska veta sin plats". Jag tror själv att detta är roten till en stor del av det onda, och jag är hjärtligt, hjärtligt trött på att förhålla mig till detta. 

När kvällen kom var jag bokstavligt och bildligt som en trasig ballong.  

Nu sitter jag här med eftertänksamheten som sällskap och längtar efter andra sociala kontexter. För mig och för barnen. Kommer försöka lägga detta bakom mig, men jag kan säga att det som jag genomlevt de senaste dagarna åkt rakt upp i topp på minussidan på den rätt långa lista som innefattar mitt eviga ifrågasättande om jag och barnen verkligen är på den plats som är den bästa för oss.