Apropå snön som bara faller och faller och faller därhemma

Detta skrev jag för tre år sedan när Nils och jag var hemma i Sverige på vintern, och han för första gången sedan sitt första levnadsår hade ordentlig kontakt med snö:

Det första som händer är att han bara skottar och skottar och skottar på den altan där vi bor. Och sopar och lyfter och bara TAR i snön. Vi upptäcker att han behöver bättre vantar, och i den lilla barnklädesaffären på Söder hör jag plötsligt ett "Mamma vad är det där" högt och ljudligt. Vänder mig om och ser Nils som pekar på en pulka, samt 7 föräldrar som ser ut som fågelholkar i ansiktet. Försöker diskret säga att "jo det är en ...eh...pulka". "Vad har man den till?" ännu högre. När jag ser att föräldrarna börjar famla efter sina mobiler för att ringa Barnavårdsnämnden så byter jag strategi: "Jo du förstår att i PERU DÄR VI BOR *tittar så att alla föräldrarna har hört* så finns det INTE SNÖ *tittar på föräldrarna igen* så du har aldrig åkt en sådan, men man bla bla bla" 

Sedan har han åkt: skridskor, pulka, kälke, bob, stjärtlapp, tefat, spark och i helgen ska han åka skidor... Han tar med isblock in på bussen "för att den var så fin, jag tycker om den" och har allmänt svårt att förstå hur snö beter sig. Men han älskar det. Han säger att han vill att vi ska bo här.