så har jag nu officiellt av mina barn fått stämpel som gnällmamma. De tycker att jag gnäller och tjatar och skäller. Och det är sant. Men många gånger gör jag det för att skydda dem. För att om pappa kommer upp och barnen inte är klara så a) åker han själv till golfbanan eller vad det nu kan vara, och de går miste om det roliga, eller b) skäller han och det är inget man vill vara med om. Det är inget man vill att barnen ska behöva få till frukost en lördag. Så man tjatar och gnäller och skäller så att allt är frid och fröjd när pappan vaknar. Och så får man stämpeln gnällmamman.
Det är bara jag som kan ändra på detta, och sluta bana väg för mannen. Men hur gör man?
Två väldigt ärliga inlägg på raken här, men jag vill inte heller ge sken av att leva i en låtsastillvaro. Såhär har vi det, och detta är inte bra. Basta.
5 kommentarer:
Huuuu...Och ja, jag har lite samma situation. Förra helgen brakade helvetet löst här hemma, om vem som gör vad och vem som inte gör vad. Och vi kom inte fram till något bra alls. Men nu kan jag inte vara lika öppen med mitt, för min kan svenska...
Stor kram och hoppas det blir bättre!
Moonbeam: Det inte min kan läsa här får han höra på terapin som vi går på. Hoppas du får fram ditt budskap hemma, det är inte bra när det blir obalans i ansvaret. Kram!
Ni är ju helt tvâ olika individer som râkar ha 4 gemensamma saker; er kärlek och tre barn. Om det bara EN som anstränger sig i äktenskapet sâ kan den andre ostraffat glida undan. Om du känner att du inte känner igen dig själv i äktenskapet och mâr dâligt av det ( som jag gjorde under en längre tid)sâ mâste du bromsa nu. Tvärbromsa och förklara pâ cro magnon spanska vad det är som inte funkar. Raka rör är det enda som män fattar. Det är ingen idé att grâta och linda in i mummel "hur man känner det". Det skiter dom ändâ i. Jag avgrundsvrâlade till min man sâ att han länge kunde studera min halsmandlar och den chockterapin fungerade. Jag förstâr inte varför du ska underlätta din mans relation till era barn, det är ju hans ansvar. Jag tror att du själv mâste bestämma hur du vill ha det och sedan försöka leva efter det. Du är en smart kvinna och hittar säkert en lösning det gäller bara att ta det första steget.
Dosiss: Jo det är ju just det där, att bestämma hur man själv vill leva och så köra på det. Jag är nästan där. Tror jag.
Dosiss har visa tankar, så har inte så mycket att tillägga, det är ett oerhört svårt mönster att ta sig ur, men nej, att förklara på enklaste möjliga vis, som att prata med ett litet barn ungefär, är nog det bästa. Men absolut inte hålla inne!!
Stor kram
Skicka en kommentar