Jag erkänner: jag curlar. Inte mina barn dock, men deras pappa! Såhär ser det ut hos oss:
Pappan ska duscha barnen. Pappan ställer sig naken i duschen, och börjar skrika "Sofia, ta hit barnen" varpå jag får jaga ner tre barn, brotta av dem kläderna och sträcka in dem i duschen, en efter en. (Nu är de tack och lov större, men såhär har det sett ut, och ser fortfarande ut med de små.) Pappan tar emot det nakna barnet, tvålar in med schampo, spolar av och ropar åter på mig "Sofia kom hit och hämta". Jag rusar in i badrummet, hämtar det våta barnet, torkar, klär på, kammar och fixar. Och han är nöjd - han har duschat barnen.
Eller som dagens exempel. Igår meddelar han att det skall ske avfärd till golfbanan 07.30. Eftersom jag ändå vaknar tidigt så går jag upp, han sover vidare. Morfar steker pannkakor och jag hjälper till att fixa lite med det, tar fram frukosten, väcker barnen, klär på barnen, ser till att de äter, letar skor och kepsar, löser upp dubbelknutar, borstar tänder, tvättar bort syltfläckar, trär om skosnören, muntrar upp det trötta, sjunger sånger, skäller lite när det positiva inte hjälper, och så: pappan vaknar, klär på sig, går ut till det dukade frukostbordet, äter några pannkakor och dricker det serverade kaffet, tar sin keps och går ut till bilen. Där sitter påklädda kammade barn och väntar på avfärd. "vad är det med dig, har du vaknat på fel sida" frågar han mig när han går förbi mig i dörren och ut till bilen.
4 kommentarer:
Sluta genast med det där! Min man ansâg oxâ att han hade duschat Storebror när det begav sig.
Nej, nej, nej, så där ska ni inte ha det - superlätt falla att ramla i - ack så svår att ta sig up ur.
Jag sa som det var: det här funkar inte. Jag vill inte vara gnäll-mamman som är sur och grinig och dessutom inte får nån egen tid.
Det var väldigt länge sen faktiskt, nu för tiden går vi upp tillsammans. Jag gör barn färdiga, han gör frukost.
Kommunikation är a och o, tror jag.
stor kram
Dosiss: ja jag håller på att sluta. Men det är svårt att bryta mönster.
Cecilia: Kommunikation är - numera - inte mannens starkaste sportgren. Tyvärr.
hihi jag känner igen det där. Roligt skrivet men egentligen är det inte så kul. Jag försöker också sluta men precis som du skriver är det svårt att sluta med ett invant mönster...
Skicka en kommentar