Följande är att axplock av vad som utspelades under middagen:
*Camilo ställde tusen frågor i stil med "hur exakt går det till när hjärnan kommer ihåg vad olika saker heter?". Och förväntade sig svar.
*Alvar berättade en oändligt lång och detaljrik historia om en pojke som stal kakor och satte sig under ett bord och åt utan att någon såg honom, och sedan kände sig pojken dum för att han visste att han gjorde fel och så kom det myror och åt smulorna. Varannan gång sa han "han" och varannan gång sa han "jag". Och när vi frågade om det var han som gjort det svarade han "nej det var en åsna".
*Under den följande diskussionen om huruvida lögner resulterar i långa näsor så råkade jag skämta med Camilo och säga att hans näsa var ovanligt lång idag, vilket resulterade i en femton minuters gråtattack och ett förstört självförtroende eftersom han inte vill ha en lång näsa.
*Och när vi ändå var inne på kroppen så avhandlades för sjättionittonde gången barnens farbrors kroppshydda. Det är tämligen... omfångsrik. Och jag försöker så gott det går att förklara hur det går till när kroppen blir större eller mindre i förhållande till hur mycket/lite man äter respektive rör sig, samt belysa aspekten sjukdomar. Och att man inte får retas med den som är.... omfångsrik. Men ett (ja tre då) barns frågor om fetma är så nära lyteskomik eller stand up comedy som man kan komma. Jag fick bita mig i läppen/göra ärenden till köket flera gånger så de inte skulle se hur road jag var.
*För att avsluta kroppsdiskussionen kom vi även in på ämnet organdonation, och jag berättade, inte helt pedagogiskt kanske, att jag donerat alla mina organ till eftervärlden genom att anmäla mig till Donationsregistret, vilket givetvis slutade i ytterligare en kvarts gråt, nu från alla tre barnen, eftersom de, med all rätt, inte riktigt förstod när jag ämnade gå bort.
Är det någon som har några vidare frågor på varför det tar närmare en och en halv timme vid middagsbordet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar