En dag som denna för sex år sedan

Såhär oförskämt pigg såg jag ut när jag på eftermiddagen den 22 april 2003 åkte på en rutinundersökning hos min gynekolog på Clinica Miraflores i Lima. Eftersom jag gått någon dag över tiden tyckte läkaren att det var en bra idé att jag blev igångsatt. 

Med mig på kliniken var Ronalth, Nils och även ett besök från Guatemala; Ronalths kompis fru med ettårigt barn (?!). Detta hade varit en... känslig fråga hemma hos oss, då jag tyckte att det var onödigt med besök just när vi skulle föda barn. Men ni ser ju vem som vann den diskussionen...

Jag kände mig lugn och sansad, läkaren satte in "ett kvarts piller" för att se om min kropp reagerade på det, och efter en stund började värkarna sätta in. En barnmorska hade sagt åt mig att sitta på huk när värkarna kom så det gjorde jag. Och det var effektivt.

En av de finaste bilderna jag har är denna. Som han längtade efter sin lillebror.

När värkarna kom allt tätare, och jag fick allt mer svårt att hålla masken, tog jag helt sonika och körde ut folket ur rummet. Folket ville inte gå utan att först ta ett kort tillsammans med mig, och jag tycker jag visar på ett ganska diplomatiskt sätt vad jag tycker om det tilltaget. Notera att bilden är tagen 17.23.

Ronalth körde hem folket, och med tanke på min första trettiotimmarsförlossning bad jag honom ta gott om tid på sig. Då var klockan 17.24 och läkaren kom in och undersökte mig. Vattnet gick, och jag var öppen sju centimeter, och kördes genast ner till förlossningssalen. Ingen tid fanns för smärtlindring. Innan jag rullades ner tvingade jag läkaren att låna mig sin mobil. Ringde Ronalth och bad honom vända omedelbart. 

Samarbetet mellan läkaren och mig var helt fantastiskt. Ronalth hann precis komma in i salen och vara med om de sista två krystvärkarna (av sex totalt) och så var han ute. Han. Vår andra son. Åke Camilo Ilom. 

Det hela gick otroligt snabbt. Från bilden på mig och besöket som tar avsked, till första bild på bebis har 80 minuter förflutit. Jag ser ganska lättad och nöjd ut.

Och visst kan man redan dag ett se att det är han!

Min fina underbara Camilo. Så glad, så full av kärlek, så charmig och så oändligt klok. Samtidigt som jag sitter natten innan din sjätte födelsedag och skriver dessa rader, tittar på bilderna och minns, så lyssnar jag på ett program om Björn Afzelius på radion. Honom har vi kärleken till den Latinamerikanska kontinenten gemensamt med, och tack vare honom har många svenskar fått ta del av en liten del av sångerna som skrevs här på den tid då detta kallades för USA:s bakgård. Dina två kulturer förenas i många av hans visor och texter, och jag ser fram emot att upptäcka det, och mycket annat, tillsammans med dig. 

Ibland känner jag mig otillräcklig som mamma. Vardagen är stressig, ni är tre små barn och alla ska ha strumpor, matlåda och underskrivna papper med sig. Ibland trilskas någon av er, och det är svårt att behålla lugnet. Det blir en hel del gnäll, tillrättavisningar och skäll. Men jag hoppas att du förstår att jag alltid gjort mitt bästa för att du ska ha det bra, och för att du ska känna dig älskad. Att det hos oss ska vara mer skratt än gråt, mer kramar än gnäll, mer musik än tystnad och mer ljus än mörker.

Du är idag sex år gammal. En underbar ålder, då du knäckt många koder för mänsklig kommunikation. Du är duktig i skolan, du har ett enormt hjärta och en stor dos humor. Det finns inte en människa som går oberörd ur ett möte med dig. Du sprider glädje och värme omkring dig. Jag önskar att du verkligen känner hur mycket jag respekterar dig, beundrar dig och älskar dig. Nu slår klockan tolv, paketen är inslagna, tårtan står i kylen och om några timmar väcker vi dig med sång.  Jag önskar dig en härlig födelsedag!

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån

Låt dina växter får leva där de trivs 

Lås inte in dina plantor i ett drivhus 

Låt dem få slippa ett onaturligt liv 

Låt den du älskar få pröva sina vingar 

En dag så flyger din älskade rätt 

Vill du bli respekterad av din avbild 

Så får du visa din avbild respekt

Ikaros av Björn Afzelius