En av alla vackra platser i Värmland, Kajsas udde, ligger i sjön Racken och finns omskriven och tonsatt i en av de finaste visorna jag vet. Den är skriven av Alf Hambe, men favoritversionen är den som framförs av Fred Åkerström, eller den man sjunger själv i sommarnatten.
Från Kajsas udde ser jag solen sjunka.
Den tänker gömma sig bak liten ö.
Och stilla sitter jag, små böljor klunka,
jag metar visor jag i liten sjö.
Men det är svårt att dikta, vinden stör mig
den puffar fram små moln som sakta för mig.
Här är det sommarkväll och ingen hör mig
för kvällen gör så vackra visor själv.
Från Kajsas udde ser jag vattnet skratta
och skogen dansa runt i rosenkrans.
Och själv jag skrattar när jag börjar fatta
att jag är med i kväll i världens dans.
Men mot ett papper lutar jag min penna.
Det här är viktigt. Ja, jag vill bekänna
att jag - ack nej, mitt papper vill jag bränna!
Nu sätter solen eld på liten ö.
På Kajsas udde sitter jag och tänker:
Med liten ö jag far väl bort en gång.
Och vackra visor liksom bubblor blänker -
Jag stoppar ner min penna och min sång.
Och det är mycket skönt att inget gitta.
Om man är fågel eller fisk kan kvitta.
Här är så skönt att bara stilla sitta
när kvällen gör så vackra visor själv.
**
Målningen Elden från 1905 är gjord av Fritz Lindström, en av de berömda Rackenmålarna. Om det finns så mycket att säga att det får bli ett helt eget inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar