35° varmt och här sitter jag och tänker på julen

Råkade i bilen höra en tonsättning av en av alla de Dan Andersson-dikter som följt mig genom livet. Blev tvungen att förlora mig en stund i utmärkta Projekt Runeberg. Min slutsats är att jag måste vara född ganska exakt 100 år för tidigt. Mitt i sommarvärmen kommer därför här denna underbara, svårmodiga skildring av julen. 

Julvisa i Finnmarken

Att sjungas vid bordet till mörkt öl.

För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop - och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.

När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.

(1917)