Vi verkar ha fått en korrekt diagnos nu: artros.
Det är alltså förslitning i kotorna som han haft över lång tid, men eftersom han inte har ont i nacken så har han inte märkt något = fullt normalt. Däremot så har detta orsakat hans nackstelhet, och troligtvis också att nerverna kommit i kläm = yrseln. Själva artrosen är oåterkallerlig, dvs går inte att bota eller göra något åt. Mot smärtan får man paracetamol och sedan är det träning som gäller för att stärka musklerna i området.
Men här kommer skiljevägen. Medan man i Paraguay drar på de stora växlarna och schemalägger pappa för TENs, värmemassage och sjukgymnastik måndag-lördag, samt kopplar in neurologer, med inställningen att man måste göra allt för att pappas nackstelhet och yrsel ska lindras och helst arbetas bort, så gör man i Sverige.... ja vad kommer hända när han kommer hem? Efter vad jag lyckats läsa mig till är det inte mycket. Artros får man bara leva med, man får receptbelagd alvedon och träna i hemmet efter instruktion. Har man inte haft en stroke har man inte rätt till rehab, utan om man prompt vill det får man hitta det på privat väg.
Har lite samma känsla som jag fick när pappa sökte för sin onda hand (reumatismen) och de sa att det var ett ofarligt insektsbett, samt att hans onda fötter inte kunde undersökas av en fotspecialist efetrsom han inte har diabetes. Och pappas hemresa är redan den 2 maj. Vi försöker senarelägga den och se om det går att få rätsida på yrseln för som han är nu kan han ändå inte resa.
4 kommentarer:
Man kan ju inte annat än att bli förbannad när man hör talas om svensk sjukvård!!
Hoppas ni kan behålla morfar hos er att tag, så han kan ta del av all rehabilitering.
kram!
Mia: Ja nu tror jag att även han inser att han får bättre hjälp här. Redan efter två sessioner hos sjukgymnast med TENs och värme så känner han sig bättre. Kram
Ja, kan man bli annat än trött på svensk sjukvård ibland?
Moonbeam: Jag hyllar ju egentligen den svenska modellen vart jag kommer, och tycker å andra sidan att de privata vårdsystem jag levt i har varit sju resor sämre än det svenska, med det faktum att du aldrig kan avgöra om läkaren ser till ditt bästa eller till sin plånbok som första argument. Men. Just detta att man i princip måste vara frisk nog att orka tjata, eller riktigt allvarligt sjuk, för att få vård har jag lite problem med. Jag fattar att det är allmäna medel och inte räcker till alla, och att alla som jobbar inom vården verkligen gör sitt bästa när de prioriterar. Men ibland är den svenska vården frustrerande.
Skicka en kommentar