För länge sedan

bodde jag i en lägenhet på 17 kvadrat. Det låter inte stort, men därinne rymdes en hel värld. Jag sprang mycket på den tiden. Klarälven var min aorta och där hämtade jag luft och kraft. Lägenheten kostade tolvhundra i månaden, och väggarna var svagt gula. Ibland kom det in en ung man genom fönstret och sov i min säng. På morgonen var han borta, kanske var han bara en dröm. Fast han finns på Facebook. Störst av allt var badrummet. Där satt denna dikt på väggen, mellan toarullen och Sveriges regentlängd. Jag läste den varje dag, och upptäckte alltid något nytt. Tranströmer när han är som bäst:

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonböcker - 
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.

Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.