Dagens

Idag har jag ägnat förmiddagen åt att fullständigt lacka ur på Landstinget och hela den svenska vårdapparaten. Man måste vara frisk (så att man orkar bråka) och helst miljonär eller i alla fall arbetslös så att man har hela dagen på sig att sitta i telefonköer, ringa gång på gång till de avdelningar som inte har ett kösystem på telefonerna, och tålamod med de läkare eller avdelningar som uppger fel tider på hemsidan så att man missar telefontiden av den anledningen.

Eftermiddagen har jag ägnat åt att leta efter försvunna saker. Jag har ett ganska rörigt hem i andras ögon, men det betyder att det är rörigt för mig. Jag slarvar ytterst sällan bort något och har bra koll på var mina saker är. När R, som är ordningsfascist, var här for han runt som en yr höna och "ordnade" sådant som han tyckte fanns på fel ställe. Med resultat att jag nu letar febrilt efter en massa saker som bytt plats. Och när man frågar honom var han har lagt det vadderade kuvertet som är 15x15 cm stort och har en Nordea-logga och innehåller den lilla sladden till min bankdosa så att jag ska kunna använda min e-legitimation, så har han såklart ingen aaaaaaaaaning om vad man pratar om. Fan. Vilken sjuk dag det har varit.

So help me god

Följande är att axplock av vad som utspelades under middagen:

*Camilo ställde tusen frågor i stil med "hur exakt går det till när hjärnan kommer ihåg vad olika saker heter?". Och förväntade sig svar.

*Alvar berättade en oändligt lång och detaljrik historia om en pojke som stal kakor och satte sig under ett bord och åt utan att någon såg honom, och sedan kände sig pojken dum för att han visste att han gjorde fel och så kom det myror och åt smulorna. Varannan gång sa han "han" och varannan gång sa han "jag". Och när vi frågade om det var han som gjort det svarade han "nej det var en åsna". 

*Under den följande diskussionen om huruvida lögner resulterar i långa näsor så råkade jag skämta med Camilo och säga att hans näsa var ovanligt lång idag, vilket resulterade i en femton minuters gråtattack och ett förstört självförtroende eftersom han inte vill ha en lång näsa.

*Och när vi ändå var inne på kroppen så avhandlades för sjättionittonde gången barnens farbrors kroppshydda. Det är tämligen... omfångsrik. Och jag försöker så gott det går att förklara hur det går till när kroppen blir större eller mindre i förhållande till hur mycket/lite man äter respektive rör sig, samt belysa aspekten sjukdomar. Och att man inte får retas med den som är.... omfångsrik. Men ett (ja tre då) barns frågor om fetma är så nära lyteskomik eller stand up comedy som man kan komma. Jag fick bita mig i läppen/göra ärenden till köket flera gånger så de inte skulle se hur road jag var. 

*För att avsluta kroppsdiskussionen kom vi även in på ämnet organdonation, och jag berättade, inte helt pedagogiskt kanske, att jag donerat alla mina organ till eftervärlden genom att anmäla mig till Donationsregistret, vilket givetvis slutade i ytterligare en kvarts gråt, nu från alla tre barnen, eftersom de, med all rätt, inte riktigt förstod när jag ämnade gå bort. 

Är det någon som har några vidare frågor på varför det tar närmare en och en halv timme vid middagsbordet?

Läget idag

Är helt slutkörd, såväl mentalt och emotionellt som fysiskt. Det är så illa att jag bestämde mig för att hoppa min kopp kvällste och göra mig en drink. Så nu sitter jag i sängen med en vodka+tonic och ångrar mig eftersom jag avskyr vodka, men gin och annat trevligt fanns inte i köket utan i barskåpet i det stora mörka vardagsrummet, och det har ju blivit läskigt nuförtiden. Skulle ha gjort te i alla fall. Well well... Livet går vidare och nu är det bara en dag kvar tills det är helg. Om det är bra eller dåligt med helg låter jag vara osagt, men det är något att räkna ned till i alla fall.

Usch

Nu ska jag göra något jag inte vill. Men eftersom jag inte är någon lort, så gör jag det ädå.

Vi har det så gemytligt tillsammans

Idag var en sådan dag när allt bara ballar ur. Alla är sura, i synnerhet mannen och det brukar ju bidra ganska friskt till att stämningen åker under fryspunkten och alla andra börjar krångla, men jag ska inte bara skylla på honom.  Vi skulle äta lunch på restaurang för att fira morfar som vi egentligen inte riktigt firade i onsdags när han fyllde 76.  Ingen blev klar trots tusen tillsägelser. Alla barn krånglade och mannen satt på sängen och sorterade papper, mycket aktiv i att få det hela att funka. Not. A. vägrar strumpor och vägrar skor och vägrar i största allmänhet, och i bilen vill han bara sitta i tredje filen men där var det fullt och skrik och bråk. Mannen kör fel och vi får tillbringa typ 10 min extra i helvetesbilen, och väl framme blir A helt galen och bara freakar och skriker och gråter och vägrar sitta intill pappa, vilket han också högt deklarerar på alla språk han kan så den redan sura pappan blir ännu surare. Sedan följer det gamla vanliga med att ingen vill ha det som beställs, glas som välter och blöter ner och barn som inte vill äta upp och min mat som alltid ser godare ut än mannens och yada yada yada.  Vi sa inte ett vettigt ord till varandra på hela lunchen, det var bara nej och sluta och snälla och hörru skärp dig och kom igen nu och jag varnar dig och ska du vänta i bilen och hej och hå. Betalade och åkte hem och A. skrek hela vägen för att han inte fick sitta där han ville (ingen vet var han ville sitta) och N är skitsur för att hans nintendo konfiskerades som straff för att han fick fler än 10 tillsägelser på restaurangen. Visst är familjelivet underbart?!