Vi har det så gemytligt tillsammans

Idag var en sådan dag när allt bara ballar ur. Alla är sura, i synnerhet mannen och det brukar ju bidra ganska friskt till att stämningen åker under fryspunkten och alla andra börjar krångla, men jag ska inte bara skylla på honom.  Vi skulle äta lunch på restaurang för att fira morfar som vi egentligen inte riktigt firade i onsdags när han fyllde 76.  Ingen blev klar trots tusen tillsägelser. Alla barn krånglade och mannen satt på sängen och sorterade papper, mycket aktiv i att få det hela att funka. Not. A. vägrar strumpor och vägrar skor och vägrar i största allmänhet, och i bilen vill han bara sitta i tredje filen men där var det fullt och skrik och bråk. Mannen kör fel och vi får tillbringa typ 10 min extra i helvetesbilen, och väl framme blir A helt galen och bara freakar och skriker och gråter och vägrar sitta intill pappa, vilket han också högt deklarerar på alla språk han kan så den redan sura pappan blir ännu surare. Sedan följer det gamla vanliga med att ingen vill ha det som beställs, glas som välter och blöter ner och barn som inte vill äta upp och min mat som alltid ser godare ut än mannens och yada yada yada.  Vi sa inte ett vettigt ord till varandra på hela lunchen, det var bara nej och sluta och snälla och hörru skärp dig och kom igen nu och jag varnar dig och ska du vänta i bilen och hej och hå. Betalade och åkte hem och A. skrek hela vägen för att han inte fick sitta där han ville (ingen vet var han ville sitta) och N är skitsur för att hans nintendo konfiskerades som straff för att han fick fler än 10 tillsägelser på restaurangen. Visst är familjelivet underbart?!