Upp som en sol och ner som en pannkaka

Igår var det en sådan dag. Jag inledde med en timmes massage, och det är så skönt att det faktiskt inte går att beskriva i ord. Från massagen var det biltjuvs-snabb körning till tandläkaren. 

Väl där var det dags för ytterligare en nittiominutersomgång, som denna tisdag innefattade Tanden. The Tand. Jag har en tand som lagades då jag gick på gymnasiet, och sedan dess har den besvärat mig. Vilket gjort att jag inte tuggat på höger sida. Alls. Vilket gjort att jag slitit ner och slitit ut vänster sida, och Tanden bara fortsätter att besvära. Det är inte tandvärk i vanlig mening, utan mer som att den bara inte känns som att den tillhör min kropp. Den irriterar ända ner i roten, och den är inte ens i närheten av att vara rotfylld. 

Genom åren har kanske fem eller sex olika tandläkare tittat på tanden och avfärdat det jag känner som inbillning. Det som däremot inte är inbillning är min vänstra käkhalva, som de glatt håvat in en massa kosing på att laga eftersom jag, trots mina inbillade åkommor, fortsätter att slita ner.

Men nu så. Min peruanska tandläkare i Paraguay sa bara no mercy och så grävde hon ut alla lager av gamla fyllningar, hittade karies under lagningen, och tjoffade bort alltihop. Jag fick två sprutor bedövning modell häst, och det enda som hände var att jag såg ut som elefantmannen i ena ansiktshalvan. Men det tog inte bort smärtan, och det gjorde ONT. Hon struntade i att jag pep och viftade och bara körde på.

Och jag tror att det var det som behövdes. Jag är öm i hela käften och i halva ansiktet. Men under den tillfälliga smärtan så anar jag en ny känsla i ansiktet. En känsla av ro och balans som jag inte haft på flera år. 

Kan det verkligen vara så att en tjugoårig "inbillad" sjuk tand har fått ro?