Den inbillade sjuke

Mitt liv med en hypokondriker, mina år i ett privat sjukvårdssystem som mest verkar gå ut på att suga ut så mycket pengar som möjligt av folk som inte själva kan förstå och sålla i alla de otaliga undersökningar de skickas på, samt mitt deltagande i ett bröstcancerprojekt i Peru för några år sedan, gör sammantaget att jag är helt symptomförvirrad, och just nu tror att jag har fått bröstcancer. 

Nu tror jag ju egentligen inte på riktigt att jag har fått det, men jag har lite skumma symptom. Som att jag tappat känseln på undersidan av brösten, främst det vänstra. Som att bröstvårtorna pekar lite lätt snett, vilket de inte gjorde för ett år sedan. Och att jag ibland får fruktansvärt ont när ett barn lägger sig med någon hård kroppsdel på ett av brösten. 

Så jag spenderar en massa tid med att fundera på om jag borde göra en undersökning. Men det beslutet är inte lätt att fatta. Är jag bara paraniod? Kommer strålningen från en mammograf skada mig mer än den kommer göra nytta? Hur modern är utrustningen här (efter vad jag sett pappa genomgå har jag visserligen reviderat den punkten något, troligen finns det hyfsat modern apparatur)? Och framför allt: hur duktiga är de personer som läser resultatet av mammografin? 

Jag minns från arbetet i Peru att det var främst där deras brister fanns. Att inget i världen kan jämföras med vår svenska screening, att vår personal ser så oändligt många såväl sjuka som friska bröst, så att de på ett kick kan se minsta lilla förändring. Här ser de mest ganska långt gången bröstcancer, eftersom ingen screening förekommer och de fall som kommer in är de som gått så långt att de känns och därmed sedan länge passerat knappnålsstadiet, så den oron är nog ganska befogad. Jag minns med fasa hur Perus grädda av bröstcancerexperter hängde som groupies runt vår svenske expert Laszlo Tabar, och oh-ade och ah-ade när han tolkade olika stadier av tidig cancer som gick samtliga Peruanska experter helt förbi. Och något säger mig att Peru ändå ligger ljusår före Paraguay...

Eller ska jag vänta tills jag kommer hem till Sverige? Får man ens göra en undersökning där om man är en paranoid 35-åring? Eller kommer de be mig komma tillbaka om tio år?

Att undersökas eller inte undersökas - det är frågan.

Efterlysning

Var håller Ammi och Bengt hus? Har inte sett er på skypen på flera evigheter. Vet ju att ni brukar kolla in här, så ni får en alldeles egen uppmaning: hör av er! Vi vill ju inte tro att Bengt sliter ut sig på jobbet eller att Ammi läser så många böcker att hon inte har tid att gå in på skypen.

Curlingdottern anmäler sig.

Pappa gick just ut på sin första promenad sedan 1/4. Två kvarter till bageriet tänker han gå. Håll tummarna att det går bra.

Update: Han fixade det! Det tog dubbelt så lång tid som normalt, men det gick. Tycker redan att han ser lite yngre och gladare ut. Frågade honom innan han gick om han tycker att yrseln lugnat sig, men då svarade han att han tror att han är lika yr som dag 1, men att han har vant sig vid känslan. Ledsamt. 

Update II: Menvaff... Han hade inte gått två kvarter till bageriet, utan tre kvarter till affären. Han ljög för mig! För att han visste att jag aldrig skulle släppt iväg honom ensam ända till affären. Bageriet ligger på rätt sida om den sjukt trafikerade gatan. Affären gör det inte. Jag har en sjuåring och en sjuttiosjuåring, och förmaningarna, restriktionerna och reglerna  är ungefär desamma. Och lögnerna tillbaka för att luras och kringgå regelverket likaså.

Säljer verkligen detta?

De måste väl ha gjort en undersökning om vad läsarna vill ha på omslaget? OK, vi snackar tanttidning med en målgrupp där jag inte ingår än på många år, men jag löste ju melodikrysset i helgen, så lite borde jag ha att säga till om i frågan, eller hur?

Det är verkligen dags att sova nu märker jag.

Update: Såg just att tidningen Ms mest lästa artikel på nätet är "Så slipper du gäddhänget".  Jag vägrar tro att min mamma, Ammi, Helena, Faster Gun, Gunilla, Barbro (nu skrattar jag högt vid blotta tanken av Barbro med denna tidning i sin hand) och alla andra härliga kvinnor i M-ålder som jag känner skulle finna detta intressant på något enda vis. Eller är det min bekantskapskrets som består av udda damer?

Update II: Ok, känner att jag måste förklara vad jag gjorde inne på tidningens hemsida för att jag ska kunna somna. Jag var ute och fiskade efter denna bok och då hamnade jag på tidningen M som lottar ut tio ex av just den boken. Och ja jag skickade in ett svar. I mammas namn såklart, man vill ju inte skämma ut sig om man skulle vinna. 

Update III: Erkänner. Jag läste artikeln om gäddhänget.

Update IV: Men detta omslag var väl nästan ännu värre? Vad håller de på med?

Update V: Godnatt!

Av alla filmer

som finns, så tvingas jag nu titta på Titta han snackar. För att barnen vill se den. Det är inte kul på något vis. Men värst av allt är översättningen. Den är alltså textad på spanska och det står saker som:

Engelska talet "You´ve gotta love her"

Spanska översättningen "Tiene un amante" (antar att översättaren hörde She´s got a lover). 

Inte riktigt samma sak. Alls faktiskt. Måste bli fullständigt omöjligt att uppfatta ens en så banal film som denna om man måste förlita sig på en så urbota kass översättning. 

Detta får mig att tänka på den gången då jag skrev till Bra Böckers Förlag och klagade på översättningen av en roman. Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd är en fin historia om bland annat biodling (min morfar var biodlare vilket kanske bidrog till att mitt hjärta tickade igång) och rasmotsättningarna i den amerikanska södern, men som i svensk översättning presenteras som rå hackkorv. Ja, det är faktiskt så nära bajs man kan komma.

Här är mitt brev till Bra Böcker:

Hej ni på BB förlag,

Har i helgen avnjutit Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd. En underbar historia. Men har ni inga som helst krav på era översättare?

Historien hackades fullständigt sönder av en osäker och haltande översättning som stundtals flöt på och stundtals dök ner i en svengelsk avgrund.

Jag ger er några exempel (från pocketutgåvan):

-Jag hörde en dörr stängas. Ett bilhorn på gatan. (s. 173)

-Clayton klarade strupen. (s. 197)

-En pojke spelade ett slags spel med en knapp som han kastade mot väggen, men höll upp när vi passerade. (s.200)

-Nå, ska du gifta dig med Neil eller inte? Det är min sak, och det får ni ta reda på, svarade June. (s.236)

-Zach och jag hade hängt omkring utomhus tills Mariadöttrarna blev klara i honungshuset. (s. 253)

....och sådär höll det på. Detta är bara en bråkdel. Jobbigt, när historien som berättas är underbar.

Har ni någon kommentar till denna översättarslakt av en fantastisk historia, som nu dessutom ska filmatiseras (vilket innebär att ni kommer sälja ännu fler böcker)? Finns det ingen kontroll hos er innan en bok går i tryck? Som konsument, och bokälskare, känner jag mig skymfad när översättningen är så dålig att det kastar en sorglig skugga över läsupplevelsen.

Med vänliga hälsningar och hopp om svar,

Förlaget svarade ganska snabbt att "såhär får det givetvis inte se ut" och där var vi ju helt överens. Efter detta har jag börjat läsa engelska romaner på engelska om jag får tag på dem. Enklast så. 

Ska jag skriva till den som översatte Titta han snackar till spanska på 80-talet med? Jag kan ju ändå inte sova och något ska man väl fördriva tiden med...

So help me god

Följande är att axplock av vad som utspelades under middagen:

*Camilo ställde tusen frågor i stil med "hur exakt går det till när hjärnan kommer ihåg vad olika saker heter?". Och förväntade sig svar.

*Alvar berättade en oändligt lång och detaljrik historia om en pojke som stal kakor och satte sig under ett bord och åt utan att någon såg honom, och sedan kände sig pojken dum för att han visste att han gjorde fel och så kom det myror och åt smulorna. Varannan gång sa han "han" och varannan gång sa han "jag". Och när vi frågade om det var han som gjort det svarade han "nej det var en åsna". 

*Under den följande diskussionen om huruvida lögner resulterar i långa näsor så råkade jag skämta med Camilo och säga att hans näsa var ovanligt lång idag, vilket resulterade i en femton minuters gråtattack och ett förstört självförtroende eftersom han inte vill ha en lång näsa.

*Och när vi ändå var inne på kroppen så avhandlades för sjättionittonde gången barnens farbrors kroppshydda. Det är tämligen... omfångsrik. Och jag försöker så gott det går att förklara hur det går till när kroppen blir större eller mindre i förhållande till hur mycket/lite man äter respektive rör sig, samt belysa aspekten sjukdomar. Och att man inte får retas med den som är.... omfångsrik. Men ett (ja tre då) barns frågor om fetma är så nära lyteskomik eller stand up comedy som man kan komma. Jag fick bita mig i läppen/göra ärenden till köket flera gånger så de inte skulle se hur road jag var. 

*För att avsluta kroppsdiskussionen kom vi även in på ämnet organdonation, och jag berättade, inte helt pedagogiskt kanske, att jag donerat alla mina organ till eftervärlden genom att anmäla mig till Donationsregistret, vilket givetvis slutade i ytterligare en kvarts gråt, nu från alla tre barnen, eftersom de, med all rätt, inte riktigt förstod när jag ämnade gå bort. 

Är det någon som har några vidare frågor på varför det tar närmare en och en halv timme vid middagsbordet?

Kvällsunderhållning

Vad ska man säga? De är i alla fall kreativa.

De små har klätt ut Nils till Frihetsgudinnan

Vem har sagt att shopping inte gör dig lycklig?

Den som såg mig på affären nyss hade väl grundade skäl att tro att jag rymt från ett rehab för kaffeberoende. Köpte för säkerhets skull tre olika sorters surkaffe, och flera paket av varje.

Nu sitter jag här på altanen och lyssnar på schlager i bikini med mina påklädda ungar och min andra Campari+jos. Och njuter av den begynnande stormen.

Vill rikta ett varmt tack

till den som såg till att temperaturen igår aldrig översteg 34°. Ja, vi snackar +. Det var skönt, det gick att andas och vi hade en härlig dag vid poolen och kunde till och med konstatera att det var lite kallt i vattnet.

Men det var igår, och idag är en annan dag (ja jag har lysnat på schlager idag). Fyrtiofem grader! Helt vansinnigt. Just nu har temperaturen sjunkit till 34°. Men så är klockan 17. 

Snälla gårdagen kom tillbaka snart!

Update: Sådärja. Nu har morfar klätt på barnen långärmade tröjor här på altanen. Så de inte ska frysa. Tack för hjälpen, morfar! Trettiofyra grader. "Jag tyckte att det började bli lite kyligt...". Jomenvisst, säkert. Ska bli kul att se vad morfar har på sig i slutet av november hemma i Sverige.  

När min heligaste morgonvana ändå är bruten

ja, det är kaffet jag syftar på, så frångår jag traditionen att lyssna på Godmorgon Världen på denna söndag förmiddag. Programmet ligger ju där i 30 dagar, eller för alltid i din iPod om du bara lyckas med konststycket att få den nyaste versionen av iTunes att läsa ditt iTunesbibliotek som skapades med den förra versionen, och de pratar ju inte med varandra för det vore ju bara för smidigt. Nu kom jag ifrån ämnet känner jag. I alla fall, trots att jag kan lyssna på Godmorgon Världen när jag vill så gör jag alltid det på söndagar. Men om jag inte får gott kaffe till så känns det fel. Så idag skiter vi i traditionerna och dansar disco på altanen till alla melodifestivalskivor som mormor har skickat på senaste tiden. 

Hallå hela pressen, liksom. Vad är väl två timmars omvärldsanalys jämfört med det?

Nej

Jag kom inte iväg till affären igår. Dricker således åter Näs-kaffe, som Morfar säger, och undrar vad det kommer få för konsekvenser för resten av dagen. Hisnande.

Odd Saturday

Jag är gräsänka och har inget speciellt planerat för denna lördagkväll. Då ringer en av mannens bästa vänner och frågar om vi vill följa med och äta på TGIF. Jag + barnen, alltså. Han vet att mannen är borta, är också gräsänkling med tre barn, och ville inte sitta hemma. Jag hakade på direkt. En utekväll bara sådär med alla barnen och en supertrevlig Keanu Reeves-kopia till argentinare. Kan ju knappast bli bättre. Det var inte förän jag satt där med en iskall öl, en massa ystra barn och en snygging till karl, som inte var min man, vid min sida, som jag började reflektera över att man kanske inte gör så. Här. Givetvis var stället fullt med folk som vi känner och antingen är jag paranoid eller så stirrade folk faktiskt. En kul kväll blev det i alla fall.

När jag kom hem ringde jag till Guatemala, där det idag vankades stor lunch. Mina svärföräldrar firar 50 år som gifta. Jag gratulerade dem båda, de lät glada och nöjda. Men. När jag bad att få prata med mannen började det hummas och harklas. Till sist kröp det fram via svärmor att han sov. Klockan var knappt 20 på kvällen i Guatemala. Sov? Ja, han träffade ju sin bror och sina kusiner och hade så trevligt och tog sig några glas och yada yada yada. Jaha, så kan det tydligen gå till på en lunch för ett femtioårigt bröllopspar.

En odd saturday både här och där med andra ord. 

Min första bebis

Min stora kille. Åtta år. Av alla kärleksord jag dagligen viskar i hans öra så tycker han nog bäst om när jag kallar honom för min första unge/bebis/pojke/whatever. Antagligen är det så om man har två uppmärksamhetskrävande bröder. Man fastnar för det som är alldeles eget. För någon vecka sedan kramade han mig hårt tillbaka och sa "min första mamma". Jag bara tittade på honom, och då insåg han själv att det inte lät lika bra att säga det till mig. Så fnissade vi. Länge.

När han somnar så kan jag bli sittandes länge och bara titta på honom. De band som knöts mellan mig och livet i magen för nio år sedan, då vi stod ensamma i världen, är så starka att de ibland går att ta på.  Och i natten på sängkanten sjunger jag för honom med tårarna rullande ner för kinderna:

Det är så mycket jag vill förklara
Men jag kan inte göra det än
När jag ser dina blåa ögon
Vill jag säja: Jag är alltid din vän
Vad som än händer
Vad som än sker
Hur du än vill leva ditt liv
Vad du än hör
Och vad du än ser
Så är vi två av samma blod
Samma vatten i samma flod

Håll fast vid din dröm
Lyssna på ditt hjärtas röst
Var stolt över ditt namn
Håll kärleken stark i ditt bröst
Låt ingen dra i dina trådar
Håll huvudet högt i ditt liv
Håll fast vid din dröm
Genom regn och sol
Håll fast vid din dröm

Du är född i Lejonets tecken
Jag vet att du kan säja ifrån
Och om du nånsin undrat så är jag
Så glad att du är just min son
Det här livet kan vara ett äventyr
Och jag önskar dej allting gott
Höj din röst i vinden
Så skuggarna flyr
Du vet att du kan om du vill
Och du vet att du räcker till.

Håll fast vid din dröm
Lyssna på ditt hjärtas röst
Var stolt över ditt namn
Håll kärleken stark i ditt bröst
Låt ingen dra i dina trådar
Håll huvudet högt i ditt liv
Håll fast vid din dröm
Genom regn och sol
Håll fast vid din dröm

Låt sanningens låga brinna
Och se upp för mörkermän
Du hat allt här i världen att vinna
Om du kan ge får du dubbelt igen.

Så håll fast vid din dröm
Lyssna på ditt hjärtas röst
Var stolt över ditt namn
Håll kärleken stark i ditt bröst
Låt ingen dra i dina trådar
Håll huvudet högt i ditt liv
Håll fast vid din dröm
Genom regn och sol
Håll fast vid din dröm
Håll fast vid din dröm
Håll fast vid din dröm
Håll fast vid din dröm
Håll fast vid din dröm.

Text och musik: Ulf Lundell

Blandade känslor

när gamla hederliga institutioner blir moderna, även när det gynnar mig. Har just plockat flera pensionärspoäng genom att lösa Melodikrysset på nätet - och skicka in svaret på elektronisk väg. Jag älskar Melodikrysset för att det alltid har funnits. Det signalerar trygghet, Sverige, stugvärme. Och så har jag alltid varit en närmast autistisk talang vad gäller låttexter, titlar och melodier. Men jag tror att detta var första gången som jag faktiskt löst ett kryss. Jag siktar på att vinna en sådan här klocka:

Kajsas udde

En av alla vackra platser i Värmland, Kajsas udde, ligger i sjön Racken och finns omskriven och tonsatt i en av de finaste visorna jag vet. Den är skriven av Alf Hambe, men favoritversionen är den som framförs av Fred Åkerström, eller den man sjunger själv i sommarnatten.

Från Kajsas udde ser jag solen sjunka.
Den tänker gömma sig bak liten ö.
Och stilla sitter jag, små böljor klunka,
jag metar visor jag i liten sjö.
Men det är svårt att dikta, vinden stör mig
den puffar fram små moln som sakta för mig.
Här är det sommarkväll och ingen hör mig
för kvällen gör så vackra visor själv.

Från Kajsas udde ser jag vattnet skratta
och skogen dansa runt i rosenkrans.
Och själv jag skrattar när jag börjar fatta
att jag är med i kväll i världens dans.
Men mot ett papper lutar jag min penna.
Det här är viktigt. Ja, jag vill bekänna
att jag - ack nej, mitt papper vill jag bränna!
Nu sätter solen eld på liten ö.

På Kajsas udde sitter jag och tänker:
Med liten ö jag far väl bort en gång.
Och vackra visor liksom bubblor blänker -
Jag stoppar ner min penna och min sång.
Och det är mycket skönt att inget gitta.
Om man är fågel eller fisk kan kvitta.
Här är så skönt att bara stilla sitta
när kvällen gör så vackra visor själv.

**

Målningen Elden från 1905 är gjord av Fritz Lindström, en av de berömda Rackenmålarna. Om det finns så mycket att säga att det får bli ett helt eget inlägg.

It´s a hard knock life

(ja förutom det där med kaffet då)

Update: Den där galna, stirriga looken kommer sig av att jag klev ner med fötterna i poolen och det var lite kallt i vattnet.

Botten är nådd.

Botten är till och med passerad. 

Värmerekord idag

Alvar tittar oroligt på sin linsgryta och utbrister "mamma min soppa har torkat!"

Du har ett missat samtal

Vad gör ni om ni hittar ett missat samtal från ett nummer ni inte har inprogrammerat i mobilen? Jag gör exakt ingenting. Tänker att de får ringa igen om det var något viktigt. I synnerhet på den här kontinenten, där folk mest verkar ta upp luren och slå lite på måfå. Jag lovar att minst hälften av alla samtal till vår hemtelefon är felringningar. Och kanske 25% av samtalen till mobilen.

I alla fall. Igår ringde vi till en av Camilos klasskompisars mamma. Kanske vid 19-tiden. För att fråga henne om barnen kunde leka idag. Hon svarade inte. Jag sa till Camilo att hon sälert skulle ringa upp när hon såg sitt missade samtal. Det gjorde hon. 01.45. NOLLETTFÖRTIOFEM! Gör man så? Nu kunde ju inte hon veta att jag har svårt att sova, och faktiskt var vaken. Jag blev livrädd och trode att det hänt något såklart. Om man hittar ett okänt nummer på mobilen mitt i natten, väntar man inte då till dagen efter i alla fall? Jag menar man ser ju att samtalet kom in för flera timmar sedan. 

Godmorgon!

Update: För er som är lite mer insatta kan jag meddela att det var Fendilibanesen

Update II: Bara för att jag har så sur inställning till alla felringare, och normalt inte får ett enda vettigt samtal såhär dags på morgonen så missade jag ett viktigt samtal från pappas försäkringsbolag. Som tur var så har de en stjärn-handläggare som mailade, och gav mig en andra chans ;)

Alien

Camilo var _grön_ i ansiktet. Jättesjuk blev han och fort gick det. Han blev så mager så mager på bara ett dygn. Små kycklingben fick han. Som tur är gick det snabbt över. Här står han och håller i tre olika sorters vätskeersättning. De smakade verkligen apa, men han drack som efter en ökenvandring. Jag förstår att detta ter sig i det närmaste provocerande därhemma i vinterkräksjukans förlovade land. Det här var andra gången i sitt sexåriga liv som han kräktes. Plutten. Men det skulle komma att bli en tredje gång innan semestern var över. Mer om det senare.