Jag vill tacka livet

... eller något i den stilen. Idag har jag varit på en mammografiundersökning. Kände en knöl i höger bröst för en tid sedan, och fick via vårdcentralen i Arvika en remiss till dagens undersökning. Om den svenska sjukvården kan man säga mycket, men dagens upplevelse var ett under i effektivitet, vänligt bemötande, professionalitet och saklighet.

Från ankomst till färdig undersökning tog det 15 minuter. På den tiden hann jag hälsas välkommen direkt i dörren, betala, få ett högkostnadskort (Ett pappershäfte, hej 1900-tal! Hur svårt kan det vara att sköta det elektroniskt?), bli uppropad (hann inte ens öppna ICA-kuriren), klä av mig, röntgas, vänta en minut i ett bås, bli uppropad igen, få träffa en läkare som gjort en snabbedömning av bilderna och utförde ett ultraljud på bröstet, samt slutligen: få beskedet att allt ser jättebra ut. Knölen är en ofarlig knöl, av vilken art kommer utredas på kirurgen i Arvika, men det spelar mindre roll. Jag har en ofarlig knöl, och det är det enda som räknas!

Som ett tack eller en återbäring för att det inte var min tur att kallas drabad dena gång, kommer jag detta år att skänka en ansenlig summa till rosa bandet-kampanjen. Det är det minsta jag kan göra för att visa min tacksamhet över hur jag känner mig. Årets band, som jag självklart kommer att köpa så fort jag hittar det, är designat av Gert Wingårdh, och jag gillar verkligen hans resonemang kring hur han gick tillväga:

”På 2009 års rosa band står orden ’ska bara’ skrivna i punktskrift. Orden uttrycker det obehag många kvinnor kan känna inför bröstcancerfrågan och de ursäkter man kan hitta på för att slippa undersöka sina bröst. Att undersöka brösten är som att läsa med fingrarna, därav punktskriften. Jag hoppas att bandet kan fungera som en påminnelse om att undersöka sina bröst och gå på mammografi när man blir kallad. På så sätt kan ännu fler upptäcka och överleva bröstcancer” , säger Gert Wingårdh.

Den inbillade sjuke

Mitt liv med en hypokondriker, mina år i ett privat sjukvårdssystem som mest verkar gå ut på att suga ut så mycket pengar som möjligt av folk som inte själva kan förstå och sålla i alla de otaliga undersökningar de skickas på, samt mitt deltagande i ett bröstcancerprojekt i Peru för några år sedan, gör sammantaget att jag är helt symptomförvirrad, och just nu tror att jag har fått bröstcancer. 

Nu tror jag ju egentligen inte på riktigt att jag har fått det, men jag har lite skumma symptom. Som att jag tappat känseln på undersidan av brösten, främst det vänstra. Som att bröstvårtorna pekar lite lätt snett, vilket de inte gjorde för ett år sedan. Och att jag ibland får fruktansvärt ont när ett barn lägger sig med någon hård kroppsdel på ett av brösten. 

Så jag spenderar en massa tid med att fundera på om jag borde göra en undersökning. Men det beslutet är inte lätt att fatta. Är jag bara paraniod? Kommer strålningen från en mammograf skada mig mer än den kommer göra nytta? Hur modern är utrustningen här (efter vad jag sett pappa genomgå har jag visserligen reviderat den punkten något, troligen finns det hyfsat modern apparatur)? Och framför allt: hur duktiga är de personer som läser resultatet av mammografin? 

Jag minns från arbetet i Peru att det var främst där deras brister fanns. Att inget i världen kan jämföras med vår svenska screening, att vår personal ser så oändligt många såväl sjuka som friska bröst, så att de på ett kick kan se minsta lilla förändring. Här ser de mest ganska långt gången bröstcancer, eftersom ingen screening förekommer och de fall som kommer in är de som gått så långt att de känns och därmed sedan länge passerat knappnålsstadiet, så den oron är nog ganska befogad. Jag minns med fasa hur Perus grädda av bröstcancerexperter hängde som groupies runt vår svenske expert Laszlo Tabar, och oh-ade och ah-ade när han tolkade olika stadier av tidig cancer som gick samtliga Peruanska experter helt förbi. Och något säger mig att Peru ändå ligger ljusår före Paraguay...

Eller ska jag vänta tills jag kommer hem till Sverige? Får man ens göra en undersökning där om man är en paranoid 35-åring? Eller kommer de be mig komma tillbaka om tio år?

Att undersökas eller inte undersökas - det är frågan.