Mitt liv med en hypokondriker, mina år i ett privat sjukvårdssystem som mest verkar gå ut på att suga ut så mycket pengar som möjligt av folk som inte själva kan förstå och sålla i alla de otaliga undersökningar de skickas på, samt mitt deltagande i ett bröstcancerprojekt i Peru för några år sedan, gör sammantaget att jag är helt symptomförvirrad, och just nu tror att jag har fått bröstcancer.
Nu tror jag ju egentligen inte på riktigt att jag har fått det, men jag har lite skumma symptom. Som att jag tappat känseln på undersidan av brösten, främst det vänstra. Som att bröstvårtorna pekar lite lätt snett, vilket de inte gjorde för ett år sedan. Och att jag ibland får fruktansvärt ont när ett barn lägger sig med någon hård kroppsdel på ett av brösten.
Så jag spenderar en massa tid med att fundera på om jag borde göra en undersökning. Men det beslutet är inte lätt att fatta. Är jag bara paraniod? Kommer strålningen från en mammograf skada mig mer än den kommer göra nytta? Hur modern är utrustningen här (efter vad jag sett pappa genomgå har jag visserligen reviderat den punkten något, troligen finns det hyfsat modern apparatur)? Och framför allt: hur duktiga är de personer som läser resultatet av mammografin?
Jag minns från arbetet i Peru att det var främst där deras brister fanns. Att inget i världen kan jämföras med vår svenska screening, att vår personal ser så oändligt många såväl sjuka som friska bröst, så att de på ett kick kan se minsta lilla förändring. Här ser de mest ganska långt gången bröstcancer, eftersom ingen screening förekommer och de fall som kommer in är de som gått så långt att de känns och därmed sedan länge passerat knappnålsstadiet, så den oron är nog ganska befogad. Jag minns med fasa hur Perus grädda av bröstcancerexperter hängde som groupies runt vår svenske expert Laszlo Tabar, och oh-ade och ah-ade när han tolkade olika stadier av tidig cancer som gick samtliga Peruanska experter helt förbi. Och något säger mig att Peru ändå ligger ljusår före Paraguay...
Eller ska jag vänta tills jag kommer hem till Sverige? Får man ens göra en undersökning där om man är en paranoid 35-åring? Eller kommer de be mig komma tillbaka om tio år?
Att undersökas eller inte undersökas - det är frågan.
