Jag vill tacka livet

... eller något i den stilen. Idag har jag varit på en mammografiundersökning. Kände en knöl i höger bröst för en tid sedan, och fick via vårdcentralen i Arvika en remiss till dagens undersökning. Om den svenska sjukvården kan man säga mycket, men dagens upplevelse var ett under i effektivitet, vänligt bemötande, professionalitet och saklighet.

Från ankomst till färdig undersökning tog det 15 minuter. På den tiden hann jag hälsas välkommen direkt i dörren, betala, få ett högkostnadskort (Ett pappershäfte, hej 1900-tal! Hur svårt kan det vara att sköta det elektroniskt?), bli uppropad (hann inte ens öppna ICA-kuriren), klä av mig, röntgas, vänta en minut i ett bås, bli uppropad igen, få träffa en läkare som gjort en snabbedömning av bilderna och utförde ett ultraljud på bröstet, samt slutligen: få beskedet att allt ser jättebra ut. Knölen är en ofarlig knöl, av vilken art kommer utredas på kirurgen i Arvika, men det spelar mindre roll. Jag har en ofarlig knöl, och det är det enda som räknas!

Som ett tack eller en återbäring för att det inte var min tur att kallas drabad dena gång, kommer jag detta år att skänka en ansenlig summa till rosa bandet-kampanjen. Det är det minsta jag kan göra för att visa min tacksamhet över hur jag känner mig. Årets band, som jag självklart kommer att köpa så fort jag hittar det, är designat av Gert Wingårdh, och jag gillar verkligen hans resonemang kring hur han gick tillväga:

”På 2009 års rosa band står orden ’ska bara’ skrivna i punktskrift. Orden uttrycker det obehag många kvinnor kan känna inför bröstcancerfrågan och de ursäkter man kan hitta på för att slippa undersöka sina bröst. Att undersöka brösten är som att läsa med fingrarna, därav punktskriften. Jag hoppas att bandet kan fungera som en påminnelse om att undersöka sina bröst och gå på mammografi när man blir kallad. På så sätt kan ännu fler upptäcka och överleva bröstcancer” , säger Gert Wingårdh.