En helt vanlig söndag

hos kära vänner i Asunción. För en vecka sedan. Grillat kött, brottningsmatch, hängmatta och tårna i gräset. Nästan perfekt. 

Hej jag heter Alvar och jag är fyra år

och jag är en kille som tar saken i egna händer. När mamma snackar gojja på skypen fast jag vill ha honungsvatten, så går jag in i köket, sätter på vattenkokaren, rotar fram en nappflaska, häller i honung, lägger ett papper under så det inte ska bli blött, tar vattenkokaren med det kokheta vattnet och häller halva flaskan full, fyller på med kallvatten från dunken så att jag inte ska bränna mig på tungan och så skruvar jag på korken, skakar om lite så det blandas och så knallar jag ut ur köket cool som en gurka. Som om ingenting hade hänt. 

Något säger mig att de små ögonen studerat en viss morfar ett hundratal gånger och lärt sig därav. Men i alla fall. Han kokade vatten själv! Vet inte om jag ska vara skiträdd för allt som kunde ha hänt, eller stolt och nöjd över att han börjar bli självständig. Eller båda.

Tjoho vilken tur jag har!

Precis vad man önskar sig inför en långresa:

mens.

8 år

och långt mer teknisk än mamma. 

Vill se en fotbollsmatch på tv. Men apparaten är turkos, och ger inte ett endaste livstecken ifrån sig. Så jag får ringa till Nils, som befinner sig på själva fotbollsmatchen live, för att fråga hur man får ordning på tv:n. Jag verkligen hatar alla dessa olika kontroller och boxar som man måste ha att göra med nu för tiden om man mot all förmodan skulle vilja titta på tv. Och nu låter jag som en pigg 80-åring, men så är det. 

Givetvis visste Nils vad det var för fel. För det första hade han pinsamt nog rätt i att batterierna till den ena kontrollen satt på fel håll (alltså, jag kan sätta in batterier åt rätt håll, men oftast är det några små fingrar där och pillar ur och sätter i som det passar de små fingrarna. Jag hade bara inte tänkt på att kolla det.) Sedan skulle jag trycka 03 med den kontrollen, och på så sätt skulle jag kunna flippa in rätt kanal med den andra kontrollen.

Icke. Det går att trycka 0 med 03-kontrollen, men siffran 3 funkar inte. Och varför ska jag behöva trycka kanal 03 för att kunna titta på kanal 20? Sa jag att jag hatar? Det stämmer.

Nästan som att göra egen müsli

Saltå Kvarn är ju trevligt. Alltså, jag har aldrig varit där men älskar deras produkter och avgudar deras förpackningar. Ja, faktiskt. Avgudar! Via sidan min musli så kan man beställa hem sin egen blandning. Är en milisekund ifrån att klicka. Vad som hindrar mig? Priset såklart. I mitt nästa liv ska jag bli miljonär.

Just ja

Slöbläddrade i passen igår. Dumt nog går allas pass ut olika år, vore bra att synka. Skulle bara kolla om vi behövde göra det i sommar, eller om det kunde vänta till nästa. Camilos pass går ut 14 juni. 2009. Vi landar den 5. Får han ens resa på det?

Säkert

Mamma:

-Alvar, vad gör du med halstabletterna?

Alvar, 4 år:

-Jag läser bara på påsen!

En kaka till mor

Red velvet cake från systrarna Eisenman och dn.se  Foto: Ulrika Ekblom

3 ½ dl strösocker
2 ägg
3 ½ dl vetemjöl
1 tsk bikarbonat
½ tsk salt
1 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
1 msk vitvins vinäger
1 dl raps- eller 
solrosolja
2 ½ dl filmjölk
1–2 msk röd karamellfärg
ev hallon eller andra bär till garnering
Cream cheese-glasyr:
400 g philadelphiaost eller annan cream cheese
ca 3 dl florsocker

1. Värm ugnen till 175 grader. Smörj och bröa en rund bakform.

2. Vispa socker och ägg poröst. Blanda de torra ingredienserna till kakan och rör ner i smeten tillsammans med vitvinsvinäger, olja och filmjölk. Tillsätt karamellfärg och vispa till en slät smet.

3. Häll smeten i formen och grädda i 40 minuter. Låt kakan svalna något i formen. Stjälp sedan upp den på ett galler och låt kallna.

4. Vispa ihop ingredienserna till glasyren. Skär kakan i tre delar och bred glasyren på den undre delen. Lägg försiktigt på den andra delen och bred glasyr även på den. Lägg på den översta delen och bred resten av glasyren över hela kakan. Garnera eventuellt med bär.

Tio

Händer det något med hjärnan när det är knappt 10° inomhus? Åt äppelkaka till frukost, måste få upp energin på något vis. Skyller på ett det är ok att starta dagen med en tusenkaloriersfrukost eftersom det ändå är mors dag. Det är så kallt att fingrarna stelnar när jag skriver. Snacka om att röra sig mellan extremer. Det var inte många veckor sedan vi låg vid poolen och plaskade. Idag skulle man inte bada ens under pistolhot.

Svärföräldrarna har anlänt och ligger och sover. Har inte sett dem än, var inte så snäll att jag sällskapade mannen till flygplatsen i ottan. De landade 05, och det var väl ungefär temperaturen som rådde vid tillfället. Tack, men nej tack.

Kaffe nu.

Mors dag idag

Grattis alla mammor därute

Nu är det slut på det roliga

Nej, inte riktigt. Det är ju nu det roliga börjar. Mindre än 100 timmar kvar tills vi åker.

Men. Om några timmar landar svärföräldrarna. Det är dessutom, utöver att vi har dem här på besök, en hel del som ska fixas de sista dagarna; väskor som ska packas, folk som ska sägas hejdå till, presenter som ska köpas, onda ryggar som ska masseras, tänder som ska lagas och så är det ju vanlig vardag också inte att förglömma.

Men det innebär att jag antagligen inte kommer ha tid att blogga. Jag har gjort ett antal tidsinställda inlägg, så lite liv och rörelse kommer det att vara här i alla fall. Men tänka sig att det faktiskt finns en liten chans att nästa gång jag på riktigt har tid att sitta ner och skriva, så befinner jag mig i Stockholm. Eller i Värmland. Tanken svindlar!

Tack till alla er som läser här, oavsett om ni bara smyger runt eller om ni kommenterar. Jag har förstått av min räknare att det faktiskt är ganska många som kikar in här och det är jättekul.

Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger

Vad sägs om lite Herakleitos såhär på lördagskvällen?

Fyraåringar är obetalbara. Ena stunden så jobbiga att man överväger om det inte ändå var en bra idé att auktionera bort barn till lägstbjudande som vi gjorde förr i Sverige. Andra stunden planerar de bröllopet (Ja han ska gifta sig med mig såklart. I Glava i sommar. Alla är bjudna) och filosoferar på hög nivå.

Ikväll blev en våldsamt tillplattad myra som skadades svårt men inte dog, upprinnelsen till en lång diskussion om livet, döden och allt däremellan. Om att reparera myror, och om att inte reparera myror (han matade den med en kall överbliven macdonaldspommes när han insåg att mamma nog hade rätt och den inte skulle gå att reparera. Den ville inte ha. Förstår den. Snacka om usel sista måltid...). 

Om att reparera hans haka, och om att de faktiskt reparerade Jesus en gång (hoppsan! det har han inte lärt sig av mig i alla fall). Om att träd dör och människor dör, och om att snön som faller denna vinter inte är samma snö som föll förra året. Och om att sand inte dör. 

Jag vill vara sand mamma. För sanden dör inte. Eller en leksak. Eller ett bord. 

Usch II

Detta var min mardröm under många år.

Usch

Det ser så litet ut, men har man en Väldigt Liten Haka så är det inte så litet.

30 maj i Paraguay

bjöd inte direkt på samma kanonväder som hemma i Sverige. Såhär ser jag ut när jag sitter i sängen med barnen och har lördagsmys. Undertröja, luvtröja och fleecetröja. Och så ett duntäcke och mössa på det. 

Isolering? Treglasfönster? Centralvärme? Äh, det är för veklingar. Nej, jag menar för vikingar. 

PS: Om det är någon fashionista som undrar över, alternativt upprörs över, mössan, så är den i 100% akryl och kommer från en såndär smuggelaffär. Det vill säga inte en affär som säljer piratkopior, men en affär som kränger kläder som knappt ens såldes på outleten i USA. Ägarna, företrädelsevis kvinnor med män med feta plånböcker, får en boutique av sin man i present så det ska ha något att pyssla med på lediga stunder. Och så reser de till Miami med sju tomma resväskor och låtsas shoppa till sig själva. En gång i månaden. Typ. Och så plockar de upp de odeklarerade varorna i sin boutique och lägger på dubbla outletpriset minst. Och ger inget kvitto till sina kunder. 

Man kan faktiskt göra riktiga fynd. Om man inte är så noga med från vilket decennium kläderna kommer. Och det är ju inte jag, som mestadels framlever mina dagar i de många klädesplagg jag köpte på mig under mina ekonomiska gyllene år 1997-2001 (pre barn och pre man med konstig syn på det där med delad ekonomi). Men tillbaka till mössan. Har inte drömt om en mössa från bebe direkt, men det var den enda som fanns. I hela Asunción. bebe är nog ungefär samma sak här, som det som man därhemma klassar som white trash. Kvinnor som har kläder från bebe är asblonderade, asopererade, går oftast i leopard print och stilettos bling bling och har barn som heter Gianmarco. För att de önskar att de hette Cicciolina och kom från Italien. De. De har bebe. 

En stilla undran

Varför gör man ett bakplåtspapper som superklistrar fast i kakan? Är det bara i Sverige som saker funkar? undrar jag ibland när jag är som mest bitter och hemlängtig.

ÄNTLIGEN!

Nu har vi pratat med Morfar. Han lät som vanligt. Fast lyckligare.

Fast egentligen var det något sånthär

som jag var sugen på. Den gör vi imorgon. Eller i eftermiddag...

Äppelkaka i långpanna

Artistisk bild på kaka i ugn tagen av ett Mycket Litet Barn.

Nu är det bak som gäller igen. Googlade fram ett recept på enkel äppelkaka i långpanna, fann detta som jag har modifierat lite och nu testat:

4 ägg

4 dl socker
200 gr smör
2 dl mjölk
6 dl vetemjöl
4 tsk bakpulver
6 äpplen
Råsocker, kanel, kardemumma och vaniljsocker att strössla över äpplena

så här gör du;

1. Smält smöret. (under tiden kan du skala, kärna ur och klyfta äpplena)
2. Vispa ägg och socker poröst. Blanda i mjöl och bakpulver.
3. Tillsätt mjölk och det avsvalnade smöret.
4. Häll smeten på bakplåtspapper i långpanna.
5. Lägg ut äppelklyftorna i något fint mönster och strössla över en blandning av råsocker, vaniljsocker, kanel och kardemumma.
6. Grädda i ca 25 minuter (200 grader). Skär upp kakan i fyrkanter när den svalnat.

Läste en bok...

Så. Nu är Kajsa Ingemarsson och jag helt klara med varandra. På det fjärde ska det ske är en lite mer driven berättelse än de andra. Jag skrattade högt en gång. Jag blev förbannad på att kvinnan i berättelsen var så otroligt dum i huvudet och till sist blev jag arg för att historien var så förutsägbar. Svag trea. Bryter ihop och går vidare.

58

Idag är det ingen vanlig dag för det är president Lugos födelsedag. Och den firas i en helt annan sinnesstämning än den förra.

För ett år sedan hade han just vunnit presidentvalet, besegrat coloradopartiet och skrivit in sig i Paraguays historia för all framtid. Han var Segraren.

Idag är han kanske inte direkt sedd som en förlorare, men väl som en loser. För mig är förlorare och loser inte riktigt samma sak. Förlorare är en som tvingas gå, ge upp, kasta in handduken. Loser är en som stannar kvar, men som har skött sina kort så illa att han tappat folkets respekt och förtroende, att ingen riktigt lyssnar på vad han har att säga, att folk driver med honom. Och det är där han är idag.

Ursäkta mig

men är det inte någon som har gått lite bananas med Photoshop här? Eller har tiden stått stilla sedan jag lämnade Sverige? Eller sedan jag föddes? Ser hon ut sådär? 

Varje gång jag ser en bild som denna blir jag så glad för mina begynnande rynkor. 

(Detta är med anledning av den nedan nämnda festivalen. Hon är något slags beskyddare av den. Känns tryggt. Verkligen.)

Det ska böjas i tid...

Fick just se att i Världens Vackraste Huvudstad pågår en Early Music Festival just när vi landar. Och vi kommer bo i Gamla Stan, mitt i smeten. Och hela mitt nerd-register tickar igång. Luta! Barockpirater! Renässanspolyfoni!

Jag har inte råd att chansa och köpa biljetter till det evenemang jag helst av allt vill gå på, eftersom det äger rum samma kväll vi landar klockan 21.00 i Tyska kyrkan. Men för första gången i livet ber jag till högre makter om överskottsenergi och jet lag, för jag kan inte tänka mig en mäktigare hemkomst än att i svenska sommarnatten sitta utanför Tyska kyrkan med de tre små och lyssna till tonerna av Lena Willemark.

Ledsen att jag haft ett liv bortom datorn

de senaste dagarna. Det märks att det drar ihop sig till hemresa. På torsdag morgon lämnar vi Paraguay, och landar i Stockholm på fredag kväll. Då ska vi äta sushi. 

Men idag är det lördag och 10° och vi tänker stanna inne hela dagen och ladda. Imorgon kommer svärföräldrarna.

Fick en gammal bild av en vän

Väckte många minnen. Foto: Jukka Tilli

Veckans

Onsdagen den 27 maj
Viktstatus: 10 (+0.2kg)
Kvar till delmål 1: 0 kg NADA! Framme! 
Kvar till delmål 2: 7 kg
Veckans motion: Nada
Jag råkade: Är det dåligt samvete och tungt hjärta som gör att jag väger mer?

Det där med skuld

Var det mit fel, det som just hände?

Ja, antagligen. 

Var det meningen?

Nej, men absolut inte!

Alvar fick ett morgonutbrott, antagligen för att han tillbringade hela gårdagen med sin pappa och hans längtan uttrycks ibland i kramar, ibland i att han ställer till med en scen. Nu satt han i min famn och skrek ömsom att jag skulle bära honom ömsom att jag var dum. Till slut fick jag nog, huvudet värkte, öronen värkte och ingen undsättning kom. Så jag ställde ner honom. På golvet. Med en smäll. Verkligen för att visa att "nu får du gå ner från mitt knä för jag orkar inte med när du beter dig såhär". 

Och då händer det. Han tappar balansen. Och far ner i stengolvet med ansiktet före. Blodet sprutar. Alvar skriker. Jag gråter. Kaos, med andra ord. 

När jag till slut lyckas få rätsida på mig själv, på ungen och på blodet, så ser jag att det lyckligtvis inte är tänderna, men väl ett stort hack under hakan. Kanske 1,5-2cm långt och lite bredare på mitten.

Samlar mig, börjar tänka. Cookiemamman! Plastikkirurgen! Ringer cookiemamman. Cookiemamman svarar. Cookiemamman lugnar. Vi har åtta timmar på oss. Om det behövs stygn. Man kan också limma. Såja såja, detta fixar vi. Köp en kräm som bedövar lite, lägg på den med medföljande förband, lägg er i sängen och titta på tv, lugna er båda två, klockan 11 tittar jag på honom. 

Så nu ligger vi i sängen och väntar på att klockan ska bli 11. Och tänker på det där med skuld.

Detta är mer under bältet än vad jag brukar ägna mig åt

men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småkul. Två kvinnor ur samtiden som fascinerar mig. På väldigt olika sätt. 

Läste en bok...

Det går undan nu, och jag måste säga att betyget här blir en trea. Denna var bättre än Enklare än så, även om det var lite väl förutsägbart. Hittade två till av samma författare i hyllan och nu klämmer jag i alla fall den ena av dem, men sedan tror jag att Kajsa och jag är klara med varandra för ett tag framöver. 

Nu får Husmusen stämma mig

men det var helt omöjligt att hitta pressbilderna till somarens onödigaste design-måste, toapapper med mönster från 10-gruppen. Så jag stal bilden rakt av från hennes blogg. Tack och förlåt. Jag går verkligen igång på detta, är antagligen den perfekta målgruppen för designsatsningar som denna och ni kommer garanterat se rullarna med de gröna löven på en toalett nära mig - om de fortfarande finns kvar när jag kommer hem. 

Känner att jag måste förklara

eller försvara mig. Man läser inte Kajsa Ingemarsson frivilligt. Eller? I alla fall inte i min bok. I mitt liv. Men eftersom jag lider av känslomässig härdsmälta, så är det inte läge för nobelpristagare. Alls. I fredags läste jag Inte enklare än så från pärm till pärm. Inte för att den var bra, den får en stark tvåa eller en svag trea, men för att jag behövde döda tid och skingra tankar. Av samma anledning började jag genast på Små citroner gula, och har ca 100 sidor kvar. Jag tycker språket är otroligt stolpigt och torrt. Jag håller inte alls med om att hon skulle vara en mästare på ironi, jag tycker inte att det är det minsta ironiskt, men väldigt tragiskt. Men jag läser ändå. 

En jobbig helg har tagit slut

och övergått i vardag. Det är så tyst och stilla hemma. Morfars skor har slutat knarra mot stengolvet. Jag dricker ensam mitt morgonkaffe, och fast morfar är fåordig så värker tystnaden efter honom i mina öron. Första kvällen han var borta hittade jag Camilo på morfars säng. Hopkrullad som en mask låg han och fällde tysta tårar på kudden som luktade morfar. 

Grannarna bekräftar att han har kommit hem välbehållen. Han ska ha angjort huset vid 19-tiden i lördags, och sovit mellan 22-12 första natten!  Han har redan klippt gräsmattan, under grannarnas protester, men han ser enligt uppgift ut att vara lycklig och gå runt och njuta på tomten. Kanske den allra bästa formen av terapi och kortaste vägen till tillfrisknande. 

Lotta Jansdotter

Gillar hennes grafiska uttryck. Plockade upp ett block med fina post it-lappar i butiken på MoMa i NY och sedan var jag såld. Hon bor i USA, är svenskfödd och sprutar ur sig roliga idéer och tryck, fina böcker om sömnad med mönster, och min passion i livet papper, eller ännu bättre förklarat med engelskans vidare begrepp stationery, som jag förstått att jag inte är ensam om att vara besatt av. 

Hon har en hemsida där man kan beställa hennes produkter, och där kan man läsa följande om hennes nya kollektion:

There is also whole new collection of exclusive line of stationery that I have created together with a company in Japan: The name of this collection is called “Pö om Pö” which is Swedish and means “little by little”. 

Vad är väl en Toblerone

mot ett... ankhus?! Har alltid tyckt att det luktar damm om det Brittiska politiska systemet, och nu verkar jag ha fått vatten på min kvarn. Igen. Som att läsa en uppdiktad berättelse är det, bara det att ingen författare i världen skulle hitta på en romanfigur som försöker göra avdrag för ett ankhus ty det skulle bli alldeles för otrovärdigt. Kolla bara dagens artikel i dn.se. 

Hur ska jag fira?

Nu när jag nått fram till delmålet och dessutom har lite pengar som jag fick av pappa på mors dag, så känns det ju på sin plats att fira lite. Vad ska jag göra? Köpa något... fint som jag vill ha, men inte vet om än att jag behöver? Växla in pengarna till dollar och hitta något kul klädesplagg, kanske jeans som inte ramlar av, när jag kommer hem? Några förslag?

Skämt?

När man läser väderprognosen för Sverige känns det som om någon skämtar: 

I början av nästa vecka kommer en högtrycksrygg in över södra Sverige med sol. Det blir betydligt varmare med drygt 20 grader, kanske lokalt 25 i samband med sydlig vind. I norra Sverige blir det dock inte lika varmt med cirka 15 grader, tidvis moln och lokalt regn framför allt i västra fjällen.

Högtrycksrygg? Betydligt varmare med drygt 20 grader? Tror jag låter bli att berätta hur vi känner oss här om temperaturen händelsevis skulle råka åka ner på 20. Bäst att jag förbereder pappa på att han kommer landa i en högtrycksrygg. Så att han vet.

The Cookie problem

Alvar har en kompis. Hon heter Ana, men eftersom hon är liten så kallas hon för Anita. Lilla Ana. Men man kan också kalla henne Cookie, säger Alvar.

Idag fick han åka hem till Cookie. Jag vet inte var Cookie bor, men han åkte med hennes mamma efter dagis. Och sedan gick cookie-mamman in i sin yrkesroll och lekte plastikkirurg hela eftermiddagen. Klockan tickade på, den blev ett, två, tre, fyra, jag ringde mamman, vars sekreterare upplyste om att hon var inne i operationssalen, fick inte bli störd.

Klockan blev fem, sex, sju men cookie-mamman var fortfarande i operationssalen. Och jag vet fortfarande inte var Cookie bor. Nu är det mörkt, jag är orolig (mest för de som passar Cookie och Alvar), mannen är smått galen och klockan tickar vidare.

Halv nio ringde den som passar Cookie och Alvar, för att meddela att de var trötta. Barnen alltså. Då hade Cookie och Alvar lekt i nio timmar.

Åh, tack snälla för att ni körde dem helt i botten, en halvtimme efter normal läggdags för två fyraåringar, innan ni ringde. Sa jag, och skickade iväg mannen med en bristfällig vägbeskrivning till andra sidan stan. För där ligger Cookie Road. 

Tre decimeter

Min nutritionist råkade nämna i förbifarten att mitt midjemått minskat med 30cm. Jaha. VA? Va sa du? 30 - som i trettio?! Det går inte ens att föreställa sig. Men nu börjar mina favoritjeans bli svåra att använda. Ett problem jag gärna brottas med. För de jeansen köpte jag nämligen innan barnen fanns.

Veckans

Onsdagen den 20 maj
Viktstatus: 9.8 (-1kg)
Kvar till delmål 1: 0 kg NADA! Framme! 
Kvar till delmål 2: 6.8 kg
Veckans motion: Nada
Jag råkade: En halv Happy Meal, vilket var helt onödigt men jag höll faktiskt på att dö och barnen var på barnkalas på McDo och jag tja... Det var inte ens gott. Men nu har jag för alltid sagt farväl till delmål 1. Chao! Adios! Kom inte tillbaka!

Jaha

Så kom den då. Dagen då pappa fick en OK-stämpel i baken. Han skulle ha rest den andre maj. Det är ganska länge sedan. Det har varit en jobbig resa här på hemmaplan genom ett sjukvårdssystem som är främmande för oss, på ett språk som pappa inte förstår och med konstant tolkning från min sida som resultat. Vi har över tjugo läkarbesök i ryggen, och till slut en bukett diagnoser, en del ofarligare än andra.

Idag vid lunchtid fick pappa ett dokument från doktorn som sa att det var OK att han reste. Jag mailade försäkringsbolaget och berättade, samt frågade om vi kunde få biljetten bokad till måndag så att fredagens läkarbesök skulle hinnas med, samt att vi skulle hinna packa. Men försäkringsbolaget verkar redan ha bokat biljetten, för jag fick snabbt svar. Med hemresedatum fredag. På morgonen. Om drygt 30 timmar. 

Nu vill jag verkligen påpeka att vi fått utomordentlig hjälp från försäkringsbolaget, och jag är helnöjd med det, men detta kändes som en helt onödig press och stress. Vi får avboka sista läkarbesöket. Jag får ställa in alla inplanerade aktiviteter och rodda med logistiken för att det ska funka med förberedelse, packning och annat praktiskt. 

Jobbigt. Men skönt när han väl är hemma.

Från surt till sött

Bakade ju idag. Blondies men med hallon och vit choklad. Nja... Möjligtvis hallon men nu är det bara att inse faktum: vit choklad är inte gott. Det blev torrare än med banan och för sött med den vita chokladen. Men hallon är ju alltid gott. 

Ett sorgligt kapitel

i Irlands historia är den rapport som presenterats idag om de övergrepp som Katolska kyrkan begått på Irland från 1930-talet och framåt. Fler än 2.000 personer har vittnat om fysiska och psykiska övergrepp. Två tusen! Blir så illa berörd att jag knappt orkar läsa en enda nyhetsartikel om det. I Guds namn. Fy fan!

"Rapporten är svidande i sin kritik och talar om att sexuella övergreppen på pojkar på de katolska institutionerna var av ”djupt ingrodd” karaktär. Övergreppen var också kända av de religiösa makthavarna som ett varaktigt problem inom de manliga, religiösa organisationerna enligt rapporten."

Nu råkar jag ha en del erfarenhet av sanningskommissioner, försoning och återupprättelse för offer, och det citat som smärtar mig allra mest är följande:

"Däremot leder inte rapporten till några rättsliga efterspel – det katolska brödraskapet Christian Brothers lyckades 2004 få en domstol att förbjuda att någon ansvarig utpekades, levande eller död."

Den här glade ynglingen

är dagens idol. Hans idol är Marie Fredriksson, och tack vare detta lärde han sig svenska via förpackningars produktbeskrivningar, och senare svensk radio och Marianne Fredrikssons soloplattor. Skånskan lade han sig till med som en hyllning till sin idol. 

Talar han flytande svenska med skånsk brytning? Ja. 

Har han satt sin fot i Sverige? Nej. 

Har han tänkt åka dit? Nej för han bor fortfarande hemma, med hela tjocka släkten i en fattig förort till Buenos Aires. Han har inte råd. 

Dessutom kan man höra fina Barbro Järliden medverka i programmet.

Äh, lyssning anbefalles å det snaraste. Vad? Språket i världens bästa radiokanal P1.

Jag vet att det är onödigt att klaga

men ibland kan jag inte låta bli.

Imorse frågade jag mannen om han skulle komma hem på lunch (vi äter alltid lunch hemma 13.00) och han sa ja och tittade på mig som om jag vore knäpp. Jag har fixat god mat, och bakat blondies med hallon och vit choklad.

Nu ringde kontorets chaufför (bara en sådan sak, lyft luren själv, liksom) och meddelade att mannen inte kommer hem på lunch. Fem i ett. Vilken framförhållning. Vilken hänsyn. 

Jag bugar och tackar för informationen. Not.

Jävlar

Fick ett mail av grannen.

Vattenskada i badrummet.

Precis vad jag behövde.

Eller?

Nationaldagen

Foto från nedan länkad sida

Vi ska ju, fantastiskt nog, få bo i Gamla Stan när vi landar i Sverige. Och vi landar den 5 juni. Detta innebär att vi inte kommer kunna missa nationaldagsfirandet ens om vi försöker. Vilket passar mina patriotiska och flaggviftande barn alldeles utmärkt. 

Det finns en hel sida om nationaldagsfirandet i Stockholm, och Skansen har också ett späckat program. Några timmar på Skansen, och sedan Slottet och ballongsläpp - kan det vara en bra plan? På Skansen har de tänkt på alla som kommer lida av jet lag den 6 juni, och börjar firandet redan klockan 06. Omtänksamt av dem. Rålambshovsparken och Vasaparken är andra centrala alternativ, då Skansen verkar lite... too much nästan när man kikar i programmet. 

Lyssna på egen risk

Livet är liksom en fest

där spriten ej tar slut

Man blir fullare och fullare

Tills man äntligt kastas ut

Skrålas numera för full hals av Nils flera gånger om dagen efter att jag låtit en Stefan Sundström-cd sitta i lite för länge i bilen. Catchy.

För att ni inte ska luras att tro

att livet här på andra sidan jorden består av randiga kuddar och kakor i långpanna så kan jag passa på att meddela att allt det där är bara ett raster för att få mina tankar på ett annat håll. Det bor ett stort svart troll i min mage. Han heter ångest.

Bakerstôga

som det heter därhemma i Glasbruket. Nu bakar jag blondies. Receptet, som jag modifierat lite, kommer från den här sidan. Men fotot är mitt eget.

Blondies
16 stycken
110 g smör, smält
2 dl farinsocker
1 ägg
1 tsk vaniljextrakt
en nypa salt
2,5 dl mjöl
Förslag på fyllning:
-mörk choklad och mosad banan
-vit choklad och hallon
-äpplebitar och kanel-rabarber och kardemumma

-whisky
-espresso

Jag valde två mosade bananer och 100g mörk choklad, grovt hackad. Sätt ugnen på 175°C, och smörj en liten ugnsform, ca 20*20 cm. 

Blanda farinsockret och det smälta smöret. Tillsätt ägg och vanilj. Rör ner salt och mjöl, och valfri smaksättning. Häll i formen, och grädda i ca 20-25 minuter. Det ska vara lite kladdigt i mitten.

Om utseende

Jag anser mig själv vara en hyfsat fördomsfri person och jag brukar inte hänga upp mig på andras yttre. Mitt eget däremot, men det är en annan historia. I alla fall. Det finns en del personer som man ändå hajar till när man ser. Ibland är det ju bara bilden i sig som är lite... konstig. 

Det handlar alltså inte om skönhet eller ej, fult eller fint, rätt eller fel. Utan mer om människor som har ett utseende som sticker ut. Eller inte alls sticker ut. Och huruvida det är bra eller dåligt funderar jag mycket på, jag som ser mig själv som en skugga med älgbrunt hår. Ibland önskar jag att jag stack ut lite mer. Ibland önskar jag at jag vore ett med väggen. 

Följande personer har jag reagerat på den senaste tiden:

Magdalena Ribbing. Ser hon verkligen ut sådär? Hon framstår ju som lite lätt... konservativ i sin etikett-spalt ibland. Konservativ med twist. Jo, det kanske är just sådär man ser ut om man är konservativ med twist om jag tänker efter.

Lisa Bjurwald. Hon skriver smarta saker på ledarsidor och har en massa åsikter, men på bilden ser hon så grymt grå och... förvånad ut. Text och bild går inte ihop för mig. 

Anette Kullenberg. Henne har jag träffat live, så jag vet vad det rör sig om. Men ändå. Man liksom studsar till.

Jane Fredlund. En människa som svarar på frågor om antikviteter på M Magasin. Jag såg henne när jag förvirrade mig in på deras hemsida en kväll, och har inte kunnat glömma henne sedan dess. 

Björn Ranelid. Om jag inte varit med om ett alldeles magiskt ögonblick för sisådär femton år sedan då jag läste litteraturvetenskap och han föreläste för oss, så skulle jag inte tro att han fanns på riktigt. Alls. 

Houston we have a problem

I fem år har jag funderat på vad vi ska ha för dynor i utemöbeln hemma. Vi har hittills kört med massa kuddar, men det blir inte bra. Kollar runt lite på nätet men kan verkligen inte bestämma mig. Enfärgat? Kanske enklast, men vilken färg i så fall? Blått? Rött? Grönt? Pastell? Svart/vitt? Grafiskt? Marint? Rutigt och lantligt? 

Vill inte att det ska bli för kioskigt och puttinuttigt, samtidigt som vi ju snackar en sekelskiftesgård på landet. Så för modernt går också bort. Ibland är det märkligt vilka proportioner en del frågor kan få. Gillar stämningen i bilderna nedan, så skulle jag kunna tänka mig. Eller blir det bara för mycket? Randigt? Blommigt? Rutigt? Njaaaaa.... Och så fortsätter det i huvudet. Runt, runt i cirklar.

Bilder från Åhléns och Leila Lindholm