*trumvirvel* ja, till lilla mig.
När man bara skriver om sådant man gör som höjer sig lite över havregrynsgrötens och de eviga skolväskornas nivå, så kan det lätt se ut som att man lever värsta coola helyllefamiljslivet och alla är goa och glada hela tiden.
De flesta förstår ju att det inte riktigt funkar så, och nu är det dags för ett inlägg som tar ner bilden av oss på jorden rejält.
När det beslutades att jag skulle flytta hem med barnen så rullade allt på i en rasande takt. Och det gör det fortfarande. Det är alldeles underbart, och bitarna börjar falla på plats. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det var enbart enkelt.
Det är ett enormt ansvar att vara själv med tre barn. Ensam är jag ju inte, jag har morfar som finns här 24/7, men han är inte riktigt klippan man lutar sig mot i barnuppfostringssammanhang. Han är snarare, i det avseendet, en del av problemet eftersom han inte orkar säga ifrån eller emot, och därmed bidrar till det jag vill skriva om idag: att jag är Den Elaka Mamman. För så är det.
Vi har fastnat på en Triggare. Alltså, att barnen konstant håller på med något som triggar igång draken i mig. Barnen har ingen respekt för morfar för de vet att eftersom han aldrig blir arg så kan de bara köra på. Så jag måste vara med och peta i allt, och det är en grymt otacksam uppgift. Idag (ja innan klockan var 8, kul start på dagen) har jag haft ett utbrott som antagligen fick taket att lyfta på huset, och det lämnar inget annat än en sur eftersmak i munnen för alla.
Barnen mår inte bra av att man blir hysterisk, men jag klarar bara inte av att höra hur de kör över morfar som små ångvältar. Och eftersom han aldrig säger ifrån, utan bara blir trött och ledsen, så bryts endast situationen av att jag kommer ångandes och skäller och så säger de förlåt och oj och nej och vi ska aaaaldrig mer etc. Men rätt snart är vi tillbaks på ruta 1.
Hur ska vi lösa detta? Att jag vrålar och skriker är inte ett alternativ. Det förändrar ju inte beteendet, utan bryter det bara för stunden. Hur ska jag få barnen att fatta att de måste vara snälla även mot en person som inte klarar av att säga ifrån på skarpen? Hur ska jag få morfar att vara mer konsekvent mot barnen? Han säger sluta nu, men visar inte med en milimeter att han verkligen menar det. Min teori har hela tiden varit att man inte kan lära morfar att bli tuffare, att han är som han är, men det komplicerar ju tillvaron helt klart. När Alvar skriker BÄR MIG så vet han att mamma kommer inte göra det, men morfar, han gör det om jag skriker tillräckligt högt.
En typisk situation, som den imorse, kan vara att morfar får säga till 100 gånger om att ett barn ska ta på sig byxorna, och barnet gör allt annat än just det morfar ber det att göra och till slut så börjar barnet fnissa och retas med något syskon och det skrattas och blir nästan hånfullt mot morfar som står där med byxorna i handen i fem minuter och ingen lyssnar eller ser. Och så kommer mamma ångandes och vrålar banets namn och skärp dig och gör nu som morfar säger och kom igen nu då, och i bästa fall så tar barnet först då på sig byxorna. I värsta fall blir det som imorse, att detta upprepas flera gånger och vid varje moment (gå upp, klä på, frukost, tandborst etc) så att det till slut leder fram till ett hysteriskt utbrott från mig när jag bara inte pallar med mer av det hånfulla och det respektlösa.
I en "normal" familjekonstellation skulle ju svaret vara att det inte är morfaderns roll att vara sträng för han är ju morfar, inte pappa. Men vårt fall är ju lite speciellt, då pappa bott med oss sedan barnen föddes och kommer väl att så göra till den dagen han lämnar in. Så han kan inte åläggas det tunga ansvaret för barnuppfostran, nej, men ibland upplever jag att uppfostran blir komplicerad om det finns en vuxen som försöker sätta gränser, och en som inte gör det.
Men grundproblemet kvarstår alldeles oavsett hur det blir med morfar: skrikmamma är inte kul. Inte att vara och inte att ha. Sommaren har varit ok, men nu måste vi bryta mönstret och hitta en nivå där alla trivs utan att en mamma måste få hysteriska utbrott hela tiden. Det måste gå att få tre barn, en morfar och en mamma att fungera ihop och trivas utan att man skriker och skäller. Stress är givetvis en faktor, det är jag fullt medveten om, men även då vi inte är stressade kan detta jag skriver om vara ett problem.
Hur gör man för att vara pedagogisk i alla lägen? Hur gör man för att inte fastna i det hysteriska och skrikiga? Hur gör ni?
Och vem minns inte denna... puma (?!) från 80-talet?:
