Hittade en annan gammal goding från Arvika

Apropå oflexibla människor som bara följer reglerna och inte kan tänka själva.

Juli 2006. Vi ska äta lunch på ett relativt nytt och trendigt fik. Betäller en dagens lasagne till mig och en till barnen. Det ingår dryck och kaffe för 75 kr.  

Jag: Jo, skulle jag kunna få byta två kaffe mot en latte? 

Hon: Nej, det har vi inte. (3 meter stor kaffemaskin bakom sig) 

Jag: Vadå "har inte"? 

Hon: Nej, till dagens ingår bara kaffe. 

Jag: Jo, jag förstår det, men eftersom barnen inte dricker kaffe så kanske jag skulle kunna få byta TVÅ kaffe mot EN Latte? 

Hon: Nej, det går inte. 

Jag: Så synd, det var lite konstigt... 

Hon (surt): Ja, vi har bestämt det för annars kanske det sprids ett rykte på stan och då vill alla byta sin kaffe och då... 

Jag: Ja, men nu kanske det sprids ett rykte på stan (vi snackar Arvika, inte New York) att ni är oflexibla och ogästvänliga! 

Hon: Nej, men vi kan faktiskt inte bla bla bla bla 

Jag: Du, jag vill inte ha ditt kaffe, ge mig bara maten så är det bra så. 

Är det jag som varit utomlands för länge?

Förbereder hemresan

och kom att tänka på denna smått galna historia, som tragiskt nog är helt sann och utspelade sig då vi skulle skaffa nya pass hos Arvikapolisen för tre somrar sedan:

Tappade hakan idag hos polisen i Arvika

Vet inte ens hur jag ska kunna återge detta i skrift. Men det är så dumt att jag hoppas ni orkar läsa hela vägen. OK att alla i hela världen inte kan ha alla rätt på TP, men nu var jag på Arvikapolisens _passavdelning_. 

Mitt pass var trasigt, sidorna var lösa, så jag fick ett nytt. Pappas pass var trasigt på ett annat sätt, det silvriga märket i högra hörnet på fotosidan har skavts av. Och damen som utfärdar passen samt den uniformsklädda unga polisen kunde inte avgöra om det skulle bedömas som trasigt, dvs. berättiga till ett nytt gratis pass för pappa, eller om han skulle stå för kostnaden själv för det nya passet. 

De sa att vi fick kontakta den centrala passenheten. Men dit kunde jag inte ringa för det var internt polisnummer, och de hade dessutom lunchstängt (11.15 på morgonen...) Jag frågade om de kunde ringa åt mig, men då kom damen på att jag nog skulle kontakta ambassaden.

Vilken ambassad? undrade jag. -Svenska ambassaden svarade hon. Och den unga polisen höll med. Men... sa jag. Vi har ju svenska pass, och det är polisen som utfärdar nya. Peru har inget med detta att göra. -Nej nej nej, svarade de. Svenska ambassaden i Stockholm menar vi. Eller konsulatet kanske, en av de två är det. De kan nog svara. Jag fattade ingenting, tänkte att jag nog fått solsting, och försökte mig på att snällt undra vad de menade. Jodå, de hade bestämt för sig att det fanns en svensk ambasad i Stockholm som kunde avgöra om pappas pass var trasigt eller om man kunde resa på det. Till slut blev jag irriterad, och sa rakt ut vad jag tyckte. 

Detta är ju absurt, polisen är den myndighet som utfärdar pass, och ni vet inte ens hur gången är. Jag fick föreläsa för dem, berätta vad en svensk ambassad är, vad skillnaden på en ambassad och ett konsulat är och även förklara varför det inte finns en svensk ambassad i Sverige. 

Har ni hört något så dumt? Var jag med i Dolda Kameran??? Där stod jag svettig och stressad med ett barn i varje ben och ett till nån annan stans och hade köat i 100 år och förklarade för dem hur deras arbete fungerar! Och hur Sverige fungerar med för den delen. Jag bad dem styra upp det hela och gav dem mitt mobilnummer. På eftermiddagen ringde hon och sa att pappas pass bedömts vara trasigt (av vem? Svenska ambassaden i Stockholm?) och han får ett nytt pass gratis. Undrar om mitt blodtryck pallar för ett besök till hos polisen här?

Apropå snön som bara faller och faller och faller därhemma

Detta skrev jag för tre år sedan när Nils och jag var hemma i Sverige på vintern, och han för första gången sedan sitt första levnadsår hade ordentlig kontakt med snö:

Det första som händer är att han bara skottar och skottar och skottar på den altan där vi bor. Och sopar och lyfter och bara TAR i snön. Vi upptäcker att han behöver bättre vantar, och i den lilla barnklädesaffären på Söder hör jag plötsligt ett "Mamma vad är det där" högt och ljudligt. Vänder mig om och ser Nils som pekar på en pulka, samt 7 föräldrar som ser ut som fågelholkar i ansiktet. Försöker diskret säga att "jo det är en ...eh...pulka". "Vad har man den till?" ännu högre. När jag ser att föräldrarna börjar famla efter sina mobiler för att ringa Barnavårdsnämnden så byter jag strategi: "Jo du förstår att i PERU DÄR VI BOR *tittar så att alla föräldrarna har hört* så finns det INTE SNÖ *tittar på föräldrarna igen* så du har aldrig åkt en sådan, men man bla bla bla" 

Sedan har han åkt: skridskor, pulka, kälke, bob, stjärtlapp, tefat, spark och i helgen ska han åka skidor... Han tar med isblock in på bussen "för att den var så fin, jag tycker om den" och har allmänt svårt att förstå hur snö beter sig. Men han älskar det. Han säger att han vill att vi ska bo här.

No soy gringo, soy vikingo!

Kanske världens farligaste viking. Camilo på Alvars dop för... snart fyra år sedan.