Detalles

No smoking please

Höghus, låghus, dårhus

Jag stinker bortslösade timmar Mina vänner luktar uppgivenhet   

Nere i centrum snackar de om bilar Och fotboll och fyllor och dealar 

Tippar och hoppas på att göra ett lyft, och slippa vara där man egentligen är 

Rulltrappan och hissen är det enda som går uppåt här

Bland höghus och låghus och dårhus

Kärringar med matkassar från Metro skyndar hem till spisen och barnen 

TV'n står på, lyser upp det grå rummet, hon undrar om hon långsamt blir galen 

Hon tänker på hettan som fanns hos dem förr, en orkan har blivit en bris 

Han sätter på videon istället för mig, hennes tårar fryser till is

Och allt är som vanligt hos de ensamma

Buenos Aires takåsar

Röd dörr, grön klänning

I can see a rainbow

and the rainbow makes a shadow

Argentinska Posten

Amarillo är ett konstigt ord

Och plötsligt var allt i kvarteret gult

Buenos Aires by night

Buenos Aires vaknar

Jack och jag

Vår vän som bor i Buenos Aires, faktiskt min compadre, blev behängd med en honduransk orden av silvervalör i lördags då vi var där. Det var alltså på med festblåsan och iväg på baluns som gällde. Fin lägenhet mitt i smeten och med grym utsikt. Men varmt som i skärselden. Det var en... intressant tillställning och  stundtals hade jag känslan av att vara en statist i Gökboet. Undrar varför?!

Dum, dummare, Sofia

Hur mycket väger en pocketbok? För mycket för att jag skulle orka släpa med mig den en heldag på stan i Buenos Aires, var min slutsats i lördags. Då hade jag exakt två (2!) sidor kvar av Unni Drougges Lutherska badet, en bok jag varmt rekommenderar alla att läsa - även om jag inte själv vet hur den slutade.

I väntan på en bil som aldrig kom, så läste jag i lobbyn där vi bodde. Och när bilen äntligen dök upp så hade jag bara det allra sista kapitlet kvar, det vill säga två sidor. Så jag bestämde mig för att ge boken till portieren, och läsa klart senare på kvällen. Men när vi kom tillbaka hem så hade pojkvaskern tagit helg. Och kom inte tillbaka under resten av vår vistelse. Så jag fick snopet resa hem från BA utan att veta hur det hela slutade. Mer eller mindre klart var det ju redan, men den där sista knorren.... Grymt irriterande, och helt mitt eget fel.