Fortsätter att läsa i DN om det försvunna planet

fast jag vet att jag inte borde. Såg dock noga till att barnen inte såg på nyheterna igår. Jag tror att det som gör att jag är så otroligt illa berörd av detta är dels att det ligger så nära i tid innan vår egen resa, dels att det är samma sträcka som vi ska åka, dels att jag rest med Air France mellan Sao Paulo - Paris, och dels att jag faktiskt varit ledsen för att vi fick biljetter med TAM och inte med Air France denna gång. Som om det skulle spela någon roll i sammanhanget - planet har störtat, och statistiken talar för att vi kommer hem utan problem.

Men det är just det där aningslösa som skrämmer mig. Jag går ombord på ett plan fast övertygad om att jag ska komma fram. Att inget händer just idag. Precis som alla de där människorna som gick ombord på planet i söndags kväll. Mammor som packat kreativa saker till sina barn. Folk på väg hem från en härlig semester. Eller sådana som jag som längtat efter den där resan i ett helt år.

Följade citat från dn.se fick mig att hoppa till. Det är det planet som vi reser med: 

Rapporter om att flygplan från det brasilianska flygbolaget TAM på väg mot Brasilien från Europa skulle ha sett ”öar av eld” på havet  

NU ska jag sluta. Lovar.