Själva kalaset

Med det förra kalaset färskt i minne så bestämde jag mig för att hyra in två lekledare. Och det gjorde hela skillnaden. Förmodligen den mest välinvesterade femhundralappen på denna sidan nyår. 

Barnen lekte och hade jättekul, solen sken men det var inte jättevarmt och sammanräkningen säger att det var mellan 60-70 barn där (baserat på hur många påsar som försvann i fiskdammen (70), men några kan ju ha fiskat två gånger). 

Varför så himla många barn? Barnkalas här är ju ett helt kapitel för sig, det är en stor del i det sociala spelet och ett sätt för familjerna att tävla och bräcka varandra i status, ekonomi och yta.

I skolan förväntas det att man har ett stort kalas, och man har två saker att välja på: bjuda alla flickorna om man har en flicka, eller bjuda alla barnen om man vill ha ett blandat kalas. Båda klasserna, 2A + 2B. Såklart vore det enklare att bara bjuda alla killar, då skulle det bli 30 barn, men jag vill inte bidra till segregationen mellan pojkar och flickor här, det räcker så bra så illa ställt som det är redan. Så att ovanpå de klara skiljelinjerna som redan finns mellan flickor och pojkar förstärka det genom att inte bjuda in flickor till kalaset vore att skicka fel signaler till mina barn. Så det blir alla barnen. Och de flesta tar med sig ett eller två syskon + en barnflicka.

Så är det här. Alla barnkalas är överbefolkade, så är det bara. Att ha ett kalas för 12 kompisar som i Sverige existerar inte. Vi (läs jag) har försökt göra det, men i takt med att barnen växer och känner påtryckningarna från klasskamraterna, så blir de själva allt kinkigare, och de drömmer såklart om det där jättekalaset som alla andra får ha. Och här har jag varit för svag. Och fallit. Hos mannen har jag noll stöd, han är ju uppvuxen med denna versionen av världen, men skulle väl helst se att det inte blev några kalas alls. När gästerna kom igår sov han sin siesta, han satt i soffan och tittade på mig medan jag skrev 60 inbjudningskort, han suckade när jag bad honom köpa tårtan (eftersom jag haft migrän och inte kunnat baka samt befann mig på en farm med Alvar hela förmiddagen), och han kom hem från jobbet när sista gästen gått. Han har helt enkelt ingen som helst känsla för detta med kalas, vad det innebär, hur mycket jobb det är och hur mycket det betyder för barnen. 

Jag har pratat med barnen och de vet att det inte blir fler jättekalas. Jag har berättat, utan att ta glädjen ur dem eller ge dem dåligt samvete, hur mycket jobb det är med att fixa en fest av denna storleken och de verkar ha förstått. Just nu i alla fall. Försöker få dem att förstå skillnaden mellan kvantitet och kvalitet. Pratar med dem om de tråkiga sakerna som händer på jättekalas där man knappt känner de inbjudna så att de ska förså att man kan ha trevligt med få gäster och då hinna bry sig om alla inbjudna. 

Vad var då de tråkiga sakerna? Denna gång inte så många faktiskt. Hade planerat allt grymt väl, köpt dubbelt av allt inför Nils kalas så allt fanns hemma. Stekt våfflor i tid, värmt varmkorv, poppat popcorn, tagit fram kakor, ostbågar och blandat 16 liter dricka. Och inte minst anställt två personer att leda lekar.

Det var en flicka här, som är en av alla dessa barn här som bor och lever med sina barnflickor och chaufförer. Det finns en mamma och en pappa, men ingen har någonsin sett dem. De ser alla barnkalas som perfekta "barnvakter" och skickar glatt sina barn helst en halvtimme innan kalaset börjar och hämtar helst en timme efter att det slutat. 

Flickan inledde medatt säga "gud vilken tråkig fest" till mig innan hon sa hej. Sedan undrade hon om Santiago sov. Vem är Santiago svarade jag, varpå hon röt "han som fyller år juuuu". Nej han heter inte Santiago, detta är Camilos kalas. "Jahaa". Sedan sa hon att korven var vidrigt äcklig, att våfflorna inte var söta och att det var tråkigt. När hon sagt för sjätte gången att kalaset var tåkigt fick jag nog och bad henne ringa sin mamma, ingen tvingar dig att stanna här om det inte är kul. Den dåliga stämningen spred sig då hon drog med sig ett gäng tjejer i sin tristess. Jag bad henne gå ut ur vardagsrummet och sluta leka med min keramik - då gjorde hon en grimas och räckte ut tungan åt mig. Och när nya gäster kom så sprang hon till porten och informerade om hur trååååkig fest detta var. Jag vet fortfarande inte vad hon heter, har aldrig sett henne innan och vill aldrig se henne igen.  

Min redan djupa hemlängtan späds på, känner att jag färdas i en kulturell berg-och-dalbana som går så snabbt att jag inte hinner tänka efter utan bara handlar. Jag vill kliva av. Och jag vill hem.